Det stämmer!

Ju mer man ser av människorna, dessto mer uppskattar man sin hund!
Idag har jag inte gjort ett jävla skit.. Varit sjukt förvirrad, glad.. och överraskade Mamma & Pappa ihop med Maki förut. Det var kul. Nu är det inte kul längre, inte för att det inte var kul förut, utan för att nu har jag tråkigt och vet inte vilken vägg jag ska börja gnaga på först här hemma..


And this is me..

Can't you see
The pain in my eyes?
But this is me
And my life.
If you hold me close
You can hear my heart
It cries more than most
From being torn apart.
After every breath I take,
After every fight I witness,
I ask "why must I awake?"
Will I ever conquer forgiveness?
Can you ever truly
Forgive without forgetting?
I am lonely.
My life I am abandoning.
From pain I am running.
Even though these tears are streaming
I will never look back.
All in all,
I have one question to ask.
Would you still catch me if I fall?
Maybe one day you will see.
This is how I live,
And this is me.
Can't you see
The pain in my eyes?
But this is me
And my life.
If you hold me close
You can hear my heart
It cries more than most
From being torn apart.
After every breath I take,
After every fight I witness,
I ask "why must I awake?"
Will I ever conquer forgiveness?
Can you ever truly
Forgive without forgetting?
I am lonely.
My life I am abandoning.
From pain I am running.
Even though these tears are streaming
I will never look back.
All in all,
I have one question to ask.
Would you still catch me if I fall?
Maybe one day you will see.
This is how I live,
And this is me.


Man får ju nästan rysningar!

Jag älskar min nya klänning.
Mmmhmmm... I know, ät mig!


Är det nånting jag tänder på så är det...

Mina nya brutalt sexiga, snygga och fantastiskta klackskor på 14cm från Lundberg!


Pretty Woman - Metallic



Baby Blue



En Mamma ♥

En Mamma ska kallas för Mamma, inte morsa!
Morsa är ett ord som för mig är negativt betonat och "disrespekt" gentemot den människan du älskar och avgudar. Din Mamma är din gudinna, behandla henne därefter. Kalla inte din Mamma för Morsa. Det går också bra att säga Mor! Inget annat är ok. Bara så att ni vet! Respektera din Mamma, annars respekterar ingen dig!

Min Mamma är mitt hjärta.
Min Mamma står högst upp på den vackraste piedestalen i världen.
Min Mamma är inte bara min stolthet hon är också min allra bästa vän!
Försumma inte din Mamma! Hon födde dig till världen, det är din skyldighet att värna om din Mamma. Hon såg till att du fick mat, kärlek, trygghet, en varm famn och tröst när du behövde det. Hon kommer alltid att vara din guide genom livet. - Nu är det vår tur, att tacksamt värna om våra Mammor. Våra gudinnor, vårat allt! Glöm aldrig det!


Jen's B-day!

Ett av många härliga kort från vår kväll.


En ny header igen..

Jag blev riktigt nöjd med den, och dom som sett den hittils har hållt med och sagt "den är så du". Haha, ja fuck off and kiss my ass.. Kände att det var dags att byta till något annat än djuren.. Nu är det jag, idioten, psykfallet som står i rampljuset (headern). Och, den förmedlar precis mig som person.


- "Im dying back here"

Åh, oj oj oj vad bakfull man kan vara en dag som denna. Fruarna mina (Jen & Lilly) kom och väckte mig med pizza och kebabrulle och cocacola. Mmmmmm... Vi drack kaffe och avled långsamt i våra bakfyllesmärtor. Bilder kommer, jag ska bara bli människa först. Nu ska jag lägga mig brevid Frejs och kolla på tv tills mina andra fruar tittar förbi (Kim & Jossie). - im dyyying back here... Tills dess, ett smakprov!



Åh.. Mina kära vänner..

Åh.. Mina kära vänner..
Nu lagar tanten (jag) soppa. För det är det enda som går att laga här hemma för tillfället. Lök, morötter, ris, buljong och "Michelle kryddning" är innehållet. Redan nu är det gott och det är klart om först tio minuter till. Nam nam! Tackar mina fruar för idag, bilder kommer antagligen (om jag inte ligger i koma) imorgon. Tjao vatos! PS: Jag har gått ner 4kg till! Yeeeeey, im on my way!


Freja - Berättelse Del 1

Då vad det dags att dra en del av "historien" om Freja. Det kommer att skrivas om detta mycket framöver. Jag klarar helt enkelt inte av att bära på det ensam. Hon är jobbig & hon kan bli farlig, OM hon hamnar i fel situation, med fel förare och med fel "instruktioner". Jag kan inte ge Frejas koppel till vem som helst. Numera är det endast jag som går med henne i kopplet. Marcus får, men undviker det helst och jag förstår honom.  Jag gissar på att de flesta inlägg framöver kommer att bli rätt "hoppiga" fram och tillbaka i tiden. Dels för att jag minns dåligt pga. min PTSD, men också för att det ibland blir lättare att förklara då. Jag ska försöka få ihop det hyffsat och tänker börja där det började, så att säga!


Freja var en underbar valp, hon blev socialiserad mycket och tidigt på ett bra sätt (Jag har min mamma att tacka för det), och fungerade perfekt till vardags. Hon var miljötränad och inte det minsta osäker. Smart som gud vet vad och älskade allt och alla. Framför allt hundar & katter. (Hon är uppväxt ihop med katter).
Men som alla andra valpar blev även Freja äldre, och kom in i sin unghundstid. Den tid som många kallar - "hunden hamnar på blocket" tiden. När hunden är som värst helt enkelt!
(Dessa bilder är ifrån den perioden som Freja helt plötsligt bara lade sig ner och vägrade att gå, tro fan inte hon var lätt att få upp och med sig hem)
(Detta är från en period då hon varenda gång då hon kom in från en promenad - ville hon duscha, och därav hoppade hon alltid ner i badkaret och inväntade service personalen)
(Detta är inte ens 1/100 del av vad Freja avverkat hittills)

Som unghund var hon inget annat än förjävlig. Om jag skulle sätta ett enda ord som beskrivning på henne under denna tid så skulle det ordet vara tyrann! Allt vi hade tränat in var som bortblåst. Hon var helt plötsligt både blind, döv & terrorist. Hon sket fullständigt i mig och tyckte mest att jag var en jobbig jävel som jämt hängde efter henne (grevinnan) i kopplet. Hon hittade alltid på hyss, hyss från en annan planet. Hon blev en piraya när hon inte ville som jag ville, eller fick igenom det hon ville. Vi hade våra "fighter" (observera att vi inte slogs ordagrant) med varandra. Hon fick fnatt ute på promenaderna och bet och slet i kopplet & ibland även i min jacka (och mig). Det kan ni ju tänka er hur det ser ut, med en "stor kamphund" hängandes i högerarmen en meter upp i luften.. Alla grannar som älskade henne som valp ville inte längre veta av varken henne eller mig mer. Folket omkring gick omvägar och tittade snett. Detta var ett rent helvete! Inomhus var hon inte värre men nog fan likadan. Hon bet sönder allt ifrån Stjärnvinstnallar på två meter till en hel soffgrupp. Bara för att nämna något.. Hon skällde (ett sånt mardrömsskall som skär i öronen) på mig eller mamma så fort hon ville något. Det var HON som bestämde när, med vad och hur det skulle lekas, tyckte hon.. När det skulle gås ut, när det skulle ätas & sova. Hon slutade inte skälla eller gnälla förens hon fick sin vilja igenom. "Madamé Freja har talat, var god understå dig och knäböj" - ungefär det uttrycket hade grevinnan i ansiktet vid dessa tillfällen..

Detta var en hund sänd från helvetet tänkte jag.
Hur i helvete skulle detta sluta?

Jag erkänner att min hundkunskap då inte var ens ett uns i närheten av vad den är idag. Jag sväljer det med besk smak i munnen, jag önskar att jag visste det jag vet idag - DÅ! Jag har gjort misstag, många många mååånga misstag.. Och det är antagligen dom jag får sota för nu. (Det är vad jag tror iallafall). MEN, med stort M. När jag kom i kontakt med Catharina Fahlberg på HundensHus i Göteborg, då gick mitt liv från hell to heavenpå ett par månader.

Här tänkte jag avsluta detta inlägg så att det inte blir för långt och tråkigt. Hoppas att någon därute vill följa och höra om våran resa.



Charity, Faith & Hope

Hej, jag heter Charity.

Mitt liv började för ungefär sex månader sedan - mitt och mina syskons - och jag visste ingenting om världen utanför, eller om människorna som bodde i den. Det enda jag kände till var min mor, hennes värme, och att jag åt när jag var hungrig. Jag förstog också att något var fel, den dagen jag och två av mina systrar plötsligt rycktes ifrån henne, hon som var vår trygghet.

Vi sårades och skadades av outgrundliga anledningar,
och aldrig lyckades vi förstå,
vad det var som förväntades av oss.

Du förstår - vi föddes som Amerikanska Pitbull terriers: och för er som inte vet, så är vi passionerat lojala hundar. Det enda vi vill, är att vara vår familj trogen och till lags - om ni bara tar hand om oss. Vi är så fullkomligt lysande: som eftersökshundar, räddningshundar, i besöksverksamhet inom vården, familjemedlemmar... Men jag är en Amerikansk Pitbull terrier, och jag föddes in i en värld som inte förstår - eller inte vill förstå, oss. Vi var USAs hjältar under andra Världskriget, men nu...Ja, nu ska vi utrotas, har jag förstått. Jag är inte helt säker på vad det är som gör att vi är så hatade, dock. Jag vet att vi utvecklas till kraftfulla hundar med järnbett, och visst kan vi orsaka stor skada - men det beror på att vi alltid blir bäst, på det NI vill att vi ska vara! Lär oss kärlek och respekt - och vi visar kärlek och respekt. Lär oss hat, vrede och våld - så visar vi hat, vrede och våld...

Vissa av oss är avlade på en instinkt som kan göra oss lite aggressiva mot andra djur, och det är förståss ingen bra egenskap om man ska samsas och komma överrens med alla i en familj. Men minns då, att dessa hundar inte valt sina egna gener.

Jag har aldrig visat aggressivitet, aldrig har jag heller skadat någon. Det har heller inte mina systrar, Faith och Hope. Men nu är vi pitbulls, och därmed utvalda av somliga till att tränas att utföra fruktansvärda saker. Och det är när vi gör som dessa somliga vill, som resten av mänskligheten hatar oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna göra rätt - kan DU förklara för mig? Vi hade oturen att födas hos just en av dessa somliga, med hänsynslösa avsikter. För ju mer ni andra hatar oss, desto mer gärna vill de ha oss, och desto sämre blir vi behandlade. Det tycks okej, vi är ju bara pitbulls, "korkade hundar". Ni tycks inte förstå att även vi känner smärta, att vi uppfattar när vi är hatade, att vi faktiskt inte vill skada eller bli skadade. Så, detta är världen vi föddes in i - men det förstog vi ju inte då. Allt vi förstog var att vi rycktes bort från vår mor, och att vi var hungriga eftersom vi inte kunde äta - vi var för små för det. Våran värld bestod också av en ung pojke som orsakade oss alla tre svår smärta. Jag vet nu, att det kallas sexuellt utnyttjande, eller sodomi, eller rätt och slätt bestialitet. Just då visste jag bara att det var smärtsamt, och jag kunde höra mina systrar skrika av samma smärta, när det var deras tur. Faith var så liten, och jag försökte verkligen skydda henne! Men också jag var liten. Kanske var det inte många gånger det hände, det skulle ha tagit livet av oss. Nu var det bara tillräckligt för att skada oss. En dag blev pojken avslöjad när han plågade oss, bland annat av sin far, som körde oss till vad som kallades "Animal County Shelter". Det var nog meningen att vi skulle avlivas då - utan att det någonsin hade blivit ifrågasatt av någon - eftersom de flesta pitbulls som hamnar på ett sånt ställe, aldrig tar sig ut levande igen. Men nu råkade vi ha tur, för vi hamnade på ett medkännande shelter med människor som brydde sig, som orkade engagera sig.

Mannen som tagit oss dit, försökte förklara bitskadorna på våra kroppar med att "den stora grannhunden hade fått tag i oss". Det gick nog inte att säga sanningen - att det var hans egna hundar som gjort oss detta. Och vi, vi satt tysta, stilla, tryckte oss tätt intill varandra. Ingen av oss hade någon aptit och jag oroade mig för mina systrar, och de i sin tur verkade se mig som tryggheten. Senare dök ett par upp, och de tog oss med till ett ställe som kallades "The Eagles Den", och sedan började saker förändras. De kallar det "att rädda", och jag är tacksam över att just vi blev räddade. Jag önskar, så innerligt, att alla av min sort fick denna ynnest - det är det enda som ger oss en chans. Nå, hur som helst. Vi fick träffa en veterinär som snabbt räknade ut vad vi utsatts för. Dock är varken fadern eller sonen straffade, men jag har förstått att det pågår en "utredning" - mot honom och alla som honom. Jag hoppas ju på rättvisa, jag - för mig och mina systrar, men det där överlåter jag åt människorna för vi, vi är ju bara hundar... Och vår historia är inte över.

Nå - min är, åtminstone här, där jag känner smärta varje gång jag är tvungen att göra mina behov, men där livet ändå var så gott på slutet, att jag aldrig visade hur jag led. Du förstår - jag kände mig lite konstig en dag, och gick och lade mig att sova. Jag minns de våta tårar som paret fällde över mig, och jag visste att de skulle försöka rädda mig. Igen. Men jag var så förtvivlat trött, min kropp hade värkt så länge och min oro för mina systrar, som led av samma smärtor och rädslor som jag, blev för mycket. Så jag somnade, och reste vidare till Regnbågsbron. Det här är en bra plats. Jag har gott om vänner, hundar av alla de slag, många som farit illa som jag, många som kallblodigt dödats. Och här, här kan jag också vaka över Faith och Hope. Faith och Hope. De har blivit opererade nu. Det var deras räddning. Vi var tre svårhanterliga valpar, och rädda valpar - men kan du klandra oss? Efter allt vi tvingades igenom? De fick som sagt sina operationer, det var nödvändigt. Det finns många människor som är upprörda över det vi utsattes för, och det är jag glad över. Om det fanns något jag kunde säga för att hjälpa, så skulle det bli: Få det att sluta.

Påverka lagstiftarna att skriva lagar som faktiskt skyddar oss. De som utsätter oss för detta lidande kommer undan, om och om igen. Vill du veta hur ofta det sker? Du har ett enkelt sökverktyg: slå på "Canine sexual molestation" och se efter - men betänk att det du finner här, bara är de rapporterade fallen. Och det får inte så stora efterräkningar - inte ens när de tar livet av oss. Så, om Du vill hjälpa, om Du vill sätta stopp för det här, då finns det bara en väg att gå. Påverka lagstiftarna till att förbjuda sodomi, samt göra det straffbart. Om ni som ber så innerligt för oss, och vars kärlek jag känner så djupt inom mig, verkligen vill hjälpa - så sluta be för oss. Res er upp, ta ett steg framåt och kräv en förändring. Se till att ni hörs - för de hörde aldrig oss. Jag ber dig. Jag vakar, härifrån Regnbågsbron, och jag hoppas att ni vaknar upp nu, att ni börjar inse vad som drabbar oss när vi produceras av fel orsaker. Jag hoppas så innerligt, att ni vill sluta straffa min ras, pga att era lagar inte räcker för att komma åt människorna bakom oss. Jag önskar att vi alla kunde räddas. Jag önskar att det inte fanns någon att rädda. Det finns en sak till jag sett, sen jag kom hit till Regnbågsbron: alla ni som bryr er om, engagerar er och strider för vår sak. Mina systrar lever och fick sina operationer tack vare er. De har lång väg kvar att gå - tack för att ni hjälper dem. Jag kommer ständigt att vaka över er alla, och om Du är en av de som bryr sig, ja då kommer vi att mötas, en gång i framtiden. Tack.

/Charity

Det här brevet är ursprungligen på engelska,
och översatt av Jeanette Åman.
Vill du läsa originalet, så finner du det här!


Och han har så jävla rätt!

Ja. Lek med era hundar, FYSISKT!


Hjärngympa

Igårkväll när jag kom hem så kände jag att Freja behövde stimuleras en del. Tog fram pilatesbollen och körde lite olika övningar på den. Och även några nya där hon står på golvet och tex. ska lägga upp en eller två tassar på bollen. Ja lite sånt. Det gick sådär! Asså hon kan ju allt, det är inte det. Hon var för ivrig igår bara. Det skulle gå i en jäääädrans fart tyckte Freja. Vilket resulterade i hennes skall som hon drar till med när hon inte orkar fokusera på vilket "trick" hon är tänkt att utföra..
Vi bytte till en annan övning. En helt ny övning dessutom. Hela övningen går ut på att hon ska lägga hakan/nosen i en skål. En låg keramik skål som precis passar hennes tryne. Freja fattade väldigt fort vad hon skulle göra. Vi använde ingen klicker, då jag inte känner att den tillför oss nånting. Hon körde sitt race och kom i mål jävligt fort kan jag säga med stolthet. Ska se om jag kan filma detta nån dag.


♥ Buddah, min älskade pojk! ♥

Jag saknar honom varenda dag.
Tänker på honom varenda dag.
Skyller på mig själv varenda dag.
Ser "olyckan" varenda dag.
Jag kan inte få bort det som hänt, hur jävla mycket jag än vill.
Jag kommer aldrig någonsin kunna smälta det jag såg, ALDRIG!
Jag kommer sakna dig föralltid.
Älska dig föralltid.
Tänka på dig föralltid.
Tills den dagen vi ses igen.

Det hände en "sjuk" grej här om dagen. Jag sitter ofta (jämt) på blocket och kikar på diverse annonser. Mest hundar & katter. Jag gick in på en kattunge annons som bara "skrek mitt namn", jag vet inte hur jag ska förklara. Jag ser då denna bilden.
Jag blir helt ställd och får givetvis för mig (i mitt tragiska, sorgsna & deppresiva tillstånd) att han "återfötts" på nytt. Jag börjar gråta, givetvis av ren saknad och sorg.

Jag pratar om detta med min Mamma (som är brutalt medial och synsk).
Frågar lite, och får dessa svar.

"Han skickade denna hälsningen till dig när du behövde den som allra mest, och var mer redo att ta emot den. Jag VET i hela mitt hjärta och i hela min själ att det är så. Han älskar dig Michelle, och ni träffas när det är dags, inte nu, han har det sååå bra och fint. Och jag vet att Buzzen och Aiisha tar hand om honom."

"Buddah har inte kunnat/velat höra av sig till dig förrens nu. För först nu har du kommit såpass långt i ditt sorgearbete över honom, att du klarar av att få en hälsning från honom. Tidigare hade inte gått. Men nu kan du ta emot hans fina kärleksförklaring och hälsning, med sorg i hjärtat så klart, men utan att bryta ihop. Detta är hans sätt att säga: "Gå vidare med ditt liv matte, vi ses sen, för dig är det ett långt liv på jorden, men här där jag är går tiden inte som hos er. Så jag skuttar runt och busar och mår bra, och tjoff... där är du ju matte. Puss och mycket kärlek sänder han dig"

Jag gråter, fast av glädje.
För jag vet, att min Mamma har rätt.
Han hälsade till mig.
Jag skyndar mig till dig Buddha!

Detta är riktiga bilder på pojken min.


Helt underbara nagellack!

Jag köpte dessa två paket från BELEZA!
Pastell färger som jag bara äääääälskar!
Neonfärger som alltid är kul!
Och dessa två..

Ett lila "metallic" och ett klarlack.
Mina är just nu lackade med nr1 av pastellfärgerna.
Sjukt billigt också.


Haha!



Hemma hos Mammsen!

Sitter hemma hos Mammsen och babblar sönder varandras hjärnor. Kaffe och cigg och hundar överallt. Och en grinig kokerska i köket (u know who!). Vi ska strax käka och senare ska jag väl dra mig hemmåt. Ordna lite här i bloggen och måla om mina naglar. Ska visa er sen vad jag har köpt! Helt underbara färger.

Maud (Hera) hälsar..


Svara på den du!



Outside lives a girl with a smile that will brighten up the room,
yet inside hides a girl with a frown full of despair.
Outside lives a girl with eyes of joy that brings you to ease,
yet inside hides a girl shedding tears of sadness.
Outside lives a girl with a beautiful laugh that's contagious,
yet inside hides a girl screaming her lungs out in unwanted anger.
Outside lives a girl with the personality everyone envies,
yet inside hides a girl full of insecurities and shame.
Outside lives a girl who is fearless and tough,
yet inside hides a weak girl who lives in fear.
Outside lives a girl full of life,
yet inside hides a girl full of pain, wanting to die.
Outside lives a girl with a perfect image,
yet inside hides a girl with regrets and mistakes.
Outside lives a girl of innocence,
yet inside hides a girl with tremendous guilt.
Outside lives a girl with goals and aspirations,
yet inside lives a girl lost in confusion.
What you see on the outside is my personal disguise,
What hides underneath you can't even begin to imagine.


Jag har alltså INTE blivit schizofren!

Jag fick precis världens finaste sms av min vapendragare Miramis. Älskade du, vi ska galoppera till törnrosdalen ihop - när tiden är inne. Jonathan & Skorpan hoppar alltid ihop! Älskar dig ♥ Ditt sms, det gick rätt in i mitt hjärta.

Alla som inte fattar vem jag pratar om känner varken mig eller henne ;)
Jag har alltså INTE blivit schizofren!


Ja det är då fan inte lätt när det är svårt..

Min svagaste punkt är skadade djur. Människor har inte lika stort värde för mig, ni kanske tycker det är konstigt men sådan är jag och jag skiter i vad ni tycker. Djuren har mitt hjärta! Min kärlek till hundar & katter är obeskrivlig. Det finns ingenting som biter så hårt i mig som när jag ser en hund eller en katt bli skadad, ha ont eller (i värsta fall) dö.

Vart jag vill komma med mitt inlägg som höll på att bli en filosofs roman är... Att Marcus lät mig kolla på I am legend! Jag frågade honom, blir hunden skadad?

Marcus: Ingen aaaaning....!
Jag: Du vet att jag inte klarar det, snälla säg då!
Marcus: Jag minns inte.. Vill inte förstöra filmen för dig..

Vad händer? JO, hunden dör. Och en bit av mig dör med den. Jag klarar verkligen inte det. Speciellt inte nu när jag är så långt ner i min depression som jag någonsin kan komma (hoppas jag!). Ut och ta stess, flåsa och gråta på golvet.. Freja slickandes i ansiktet.. Ja jag satt väl där en kvart. Gick sen ut i regnet för en promenad med Freja. För jag älskar när det regnar.. Det fick mig att må bättre, i kombination med stesoliden.. Fråga mig inte varför jag valde golvet framför stolen, det har mest blivit en vana vid panikångestattacker.. Om jag svimmar så är jag redan på golvet liksom.

Fan ta Marcus, och alla filmproducenter som absolut måste förstöra mitt liv med dessa brutala scener... Inte nog med det. Vad tror ni han säger sen då?

Marcus: Kommer du eller?
Jag: (kommer in tårögd) Jag sa ju att du skulle säga om hunden blev skadad eller dog???!?!?!
Marcus: Men den dog ju inte, han dödade ju den istället för dom...

Ja, för det gjorde ju saken bättre.


Got this feelin' in my head

I wish it would go a.. way



Criminal



Vaknade av att töserna mina Jen & Lilly knackade på dörren. In med dom och på med kaffet. Alltid trevligt med härliga människor. Dom två får alltid mig att skratta, haha.. Det räcker jag tänker på Lilly's historia om moppen och leran. Hahaha! Åh det gjorde gott för mig brudar. ♥




Hat & hämnd

Vill börja med att säga tack till er som la ner er tid,
på att kommentera mitt förra inlägg.
Det värmer, faktiskt väldigt mycket!


Natten var hemsk! Jag grät i Marcus famn, länge. Det är inte ofta jag gråter men när jag väl blir ledsen (riktigt ledsen) då finns det inget stopp. Då kommer ALLT! Det är många tankar som snurrar just nu. Det är många hemska minnesbilder som hela tiden dyker upp i mitt huvud. Det är ett okontrollerbart HAT inom mig (som jag inte kan styra), gentemot dom som förstörde mitt liv som 13åring. Detta hat går inte att beskriva i ord. Här sitter jag idag, 21år gammal med över 5 diagnoser rent psykiskt (de fysiska ska vi inte ens ta upp här), helt jävla störd i huvudet och kan inte göra ett SKIT åt saken. Det värsta är att jag inte gjort ett skit för att förtjäna detta, inte ett skit.

Jag är hatisk & hämdlysten det är jag. Det är inte konstigt. Ni har fått mig att bli det. Jag har lovat mig själv en sak och en sak endast. Om det så är det sista jag gör så ska jag döda er allihop! Och tro mig när jag säger det, för jag bryter aldrig ett löfte.



Vad tänker folk med?

Jag mår dåligt, värre än vad många av er tror. Jag brukar oftast INTE prata om vad, varför eller hur det står till, så som det faktiskt står till med mig. Just för att människor i allmänhet bryr sig inte om någon annan än sig själva. Det har jag fått bekräftat. Det finns få, som på riktigt är godhjärtade, dessa kan jag räkna på mina fem fingrar. Dessa är jag evigt tacksam över. Ni vet vilka ni är ♥

Jag vet hur många av "er andra" tänker, "ah men klaga på du".. Sug och svälj säger jag till er då. Jag klagar hur mycket jag vill, när jag vill, vart och HUR jag vill. PUNKT!

För detta, "mina psykiska problem och sjukdomar" att prata om det kallas tydligen inte för samtalsämne eller omtanke längre, det kallas numera för att klaga. "Förpesta" andras tillvaro och "dra ner dom i träsket". Allvarligt? Är det inte NI som ska hjälpa MIG? Vad hände med att bry sig om någon på riktigt? Vad hände med det som ni kallar vänskap? Jag förstår verkligen inte. Hur kan ni leva med er själva? Jag får höra allt, förstår ni inte det?

Jag har spenderat hela dagen åt ångestattacker, panikångest och att gråta. Gråta oavbrutet! Jag är så trött i min själ, i mitt hjärta och i min hjärna. Jag orkar inte. Det blir bara värre, för varje dag som går.

Mamma du hjälpte mig förut, tack! Du är ovärderlig. Marcus tack för att du kom till mig nu när jag var ledsen. För att du köpte mat till mig och tröstade mig. Istället för att hänga med dina vänner ut och festa vidare. Tack för att du är du! Min älskade kille/ mitt älskade ex/ min älskade vän! (Hur vi nu ska ha det ♥)


Rött nagellack..



Det finns inga svar..

På en hundradels sekund ändras mitt mående, ungefär 100ggr om dagen. Vad gör man då när medicinerna inte hjälper? När man utan tvekan vill gnaga hål i väggen här hemma som för övrigt är i blå betong, bara för att? När man inte längre orkar leva? När man gett upp hoppet om ALLT. Säg mig, vad gör man då? När ingenting, INGENTING hjälper?

Nej, det är inget "så känner du just nu" snack det här.. Inte heller "en liten depression som snart drar förbi".. Det här är sanningen, den jag inte visar eller pratar om när jag träffar dig. Det är ett rent helvete att försöka le och spela med när man egentligen bara vill att du ska sluta prata så att jag kan gå tillbaks till mitt trygga hem. Där jag kan vara den jag är, i pyamas, med ångest dygnet runt och tårar som rinner vart annat. Varvat med raseriutbrott från ingenstans och en smärta som är så stor att den inte går att hantera.

Jag hör vad ni säger bakom min rygg, bara så ni vet.
Jag får reda på allt, tillslut.
Vet ni vad jag har att säga er?
Kom ni tillbaks till mig när ni känt så här DAGLIGEN i 8 fucking år!


En helt felfri promenad!

Det händer inte ofta vill jag lova. Inte med Freja i andra änden av kopplet iallafall, eller ja.. Enligt henne så är det nog jag som är på fel sida av kopplet. Vi har haft en fin långpromenad utan utfall! Det, ja.. jag är fortafarande chockad. Helt jävla underbart!

Jag har lovat att dela med mig av allt som händer med Freja och mig just nu. Saken är den att det är komplicerat och svårt att få ner orden på rätt sätt. Så att det blir lättförståeligt och inte bara babbel. Men jag ska försöka fatta mig kort och ta det i epoker så att ni hänger med. Detta inlägg var mest en egoboost för mig själv, då jag blev riktigt glad när det gick så bra för oss idag. Jag kom för engångsskull inte hem gråtandes i desperat behov av sobril.

Nästa inlägg om Freja däremot. Det kommer att handla om hennes utredning, vad vi gör och vad som i framtiden är tänkt att vi ska göra. Vilka problem vi har och hur vi går till väga med dom. Med mera, med mera..


Freja's Kategori

Här kommer jag att skriva om Freja. Den sidan som inte alla har sett, hört, känt eller upplevt så som jag har. Den är rent utav fruktansvärd. Vet ni hur ont det gör att skriva så om sin egna hund (mitt barn), min bebis! Men jag lovar och försäkrar på heder och samvete att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. (som man så fint säger i rättegång).

Den hårda sanningen som jag så länge försökt förneka.
Smärtan och sorgen.
Kärleken.
Kampen för min Freja.
Varför älskar jag hunden?
"Bara en hund", finns det människor som säger. Att säga "bara" om en varelse som kommit mig så nära, om en svans som slår i golver av glädje över att höra min röst, om en nos, som förtroligt sticks i min hand, om två ögon som rymmer världar av tillit och tillgivenhet. För mig är det inget "bara". För mig kallas det att älska!
En hund struntar i alla formaliteter, läser inte för mycket, följer inte med vad som händer i pressen.
En hund har gott om tid, ser inte fram emot sin pensionering, tror inte på politiska löften, är inte offer för något statustänkande, retar sig inte på en dålig affär. En hund låter sig inte kuvas av myndigheter, är inte långsint, bryr sig inte om social ställning, röker inte, super inte, talar alltjämt sitt eget genuina och internationellt gångbara tungomål.
Därför älskar jag hunden!
Varför älskar jag min hund?

"Bara en hund", finns det människor som säger. Att säga "bara" om en varelse som kommit mig så nära, om en svans som slår i golver av glädje över att höra min röst, om en nos, som förtroligt sticks i min hand, om två ögon som rymmer världar av tillit och tillgivenhet. För mig är det inget "bara". För mig kallas det att älska!

En hund struntar i alla formaliteter, läser inte för mycket, följer inte med vad som händer i pressen.En hund har gott om tid, ser inte fram emot sin pensionering, tror inte på politiska löften, är inte offer för något statustänkande, retar sig inte på en dålig affär. En hund låter sig inte kuvas av myndigheter, är inte långsint, bryr sig inte om social ställning, röker inte, super inte, talar alltjämt sitt eget genuina och internationellt gångbara tungomål.

Därför älskar jag min hund!


Wohoo! I'm number 5



We Don't Care

There's things I haven't told you

I go out late at night

And if I was to tell you

You see my different side

 

(What the fuck?!)

We don't care

What you say

I'mma do my thing

From day to day


(Get it?)

We don't care

What you think

'Cause in this world

It's Swim-or-Sink



Jossie's Födelsedag



Min nya ring!

925 SILVER RING MED FASETTSLIPAD LJUSLILA/ROSA AMETIST!
En äkta silverring med en fasettslipad ljuslila ametist! Denna auktion vann jag för 49kr. Den ni, med en äkta ädelsten, slå den! Naj jag vet att detta inte är nån diamant men jag älskar ju lila!


Gott gott

Jag skulle egentligen lagt ner lite tid på detta inlägg. Men det får bli ett imorgon istället. Dagen har varit lång, kall, blöt och lite halv kaotisk. Men, nu sitter jag här och stirrar sönder min säng. Sjukt trött! Så med det säger jag godnatt.


Det finns mycket som det finns lite av.

Jag kör ett blogginlägg i brist på tålamod. Ska strax (iallafall) åka bort till Jossie. Fick sån ångest efter promenaden med Freja att jag inte klarar av att vara hemma.
Annars; Har spenderat HELA dagen åt att sortera inlägg i rätt kategori här i bloggen. Ett par nya kategorier också, kika gärna igenom dom. Då det som ska ligga där nu ligger där. ;) Min favorit kategori är denna.


090911 - Fem dagar sen sist!

Illa! Jag har alltså inte haft någon dator på typ hur länge som helst. Marcus dator har ju varit här men vi är icke tillsammans längre och därför har jag nu köpt en ny fin dator som äntligen (efter många om och jävla men) är färdig installierad och klar. Det blev en stationär, helt enkelt för att du får mer för pengarna då. Plus att jag har tröttnat på överhettade f*ttlaptops. Se så mysigt jag har det.
Här sitter jag nu och inviger "datahörnan" med en cigg & en öl (en 3,5:a)!
Jag har hur mycket som helst att blogga om. Freja & jag har inte haft det lätt den senaste tiden, vilket många av er säkert redan förstått. I själva verket så har det här i bloggen bara framkommit som om det vore "lite vardagsproblem" det var tals om. Så är alltså inte fallet. Då man väljer vad man delar med sig av i bloggen så kan jag säga så här; Freja kommer få en egen kategori. Men mer om det i ett annat inlägg.

Pratade nyss med min ena fru (Kimsan), vi garvade lite åt en kåtbock och hans lögner. Hon & min andra fru (Jossie) bor numera ihop så det grattar vi för. Imorgon ska vi fira Jossie för hon fyller år på söndag!


Movie time.. Apornas planet: Revolution!

Det var då inte igår som det kom upp ett inlägg här. Det är för att jag inväntar min dator. Har inte fått min cp-telefon att fungera med blogg.se Hur som helst, vad som har hänt den senaste tiden kommer förr eller senare att kommas ihåg och kanske tas upp. Vem vet, vi får se helt enkelt.
Nu drar vi på bio, tjingeling!


RSS 2.0

They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.