Kärlek



Vilken sömn!

Vi kom upp hit till sommarstugan igår. Jag var så trött och hade så ont, både i armen & händerna men framförallt i huvudet som jag råkade slå i köksluckan hemma.. Så hårt att den lossnade från gångjärnen, hahaha!

Nåväl, jag lyckades somna klockan 6!!! Igår efter middag och sov till 10 imorse. 16 timmars streck-sömn! Fattar ni eller? Det händer inte när man har en bebis. Tusen tack min älskade mamma och pappa! Kian har världens bästa morföräldrar och jag världens bästa föräldrar! Jag älskar er tre ovan så mycket att det gör ont.

Bild på Kian från imorse! Nu ska vi äta jordgubbar med grädde och bli feta(re)!!



Fa-an!

Han sover fortfarande, det innebär att jag hade hunnit packa, duscha, städa, packa diskmaskinen &.. allt det där andra man passar på med medan barnet sover ;) meeeeen, jag gick och la mig och läste istället. Nu sitter jag här ovetandes om en mindre bajsattack ska bryta ut, kanske lite gröt? Vällingen ratar han numera på kvällen. Vi får se.. Vi får se.. Alternativt; han vaknar klockan 04.00!



Hemma bra, landet bäst!

Nu har vi varit hemma i tre dagar. Det behövdes verkligen! Framför allt för att träffa Camilla & Chelsea, bumpa in i min älskade Mona - världens finaste överraskning, fixa lite ärenden, åka till veterinären med Moa, läkaren & träffa Kians pappa. Nu sitter jag och funderar på om min son hade tänkt att vakna om en-två-tre timmar eller om han sover natten ut.. Bebisar är oförutsägbara!
;)

Och.. Imorgon åker vi igen! Helt underbart!



Dagen D

Jag var äckligt nervös idag när vi klev in på handkirurgins mottagning. Jag vill ju helst inte operera händerna! Det kommer dom inte att göra heller, eller rättade sagt det går inte (just nu) då mina händer har en såpass grov nervinklämning pga svullnad att det bara hade blivit värre med operation. Hela nervsystemet på vänster arm är kaos. Och det är som jag har nämnt tidigare, inflammation i hela skiten utöver handdiagnoserna. Om någon missat det och undrar vad tusan detta inlägg handlar om så har jag karpaltunnelsyndrom, morbus de quervein och ultarnervsinklämning.

Hur som helst. Ska återigen äta (femte kuren) antiinflammatoriskt, fortsatt smärtstillande, sjukgymnastik varje dag - vissa tio ggr varje timma. Samt ortosskenor som mobiliserar handlederna och tummarna, jag hoppade en till armbågen då det hade varit omöjligt för mig att ta hand om Kian. Till att börja med dygnet runt i 14 dagar. Därefter två olika natt/dag. Sen ska jag på återbesök om 6 månader och se hur det ser ut. Om mina händers svullnad gått ner och besvären är kvar så blir det operation. Jag hoppas innerligt att det läker ut helt innan det återbesöket. Jag vill verkligen inte göra dom operationerna.

Så, jag är lättad, otroligt lättad och hoppet finns kvar trots att det är ett rent helvete att ha mobiliserade händer. Jag ska kriga för att bli frisk! :)

Jag, Kian och hans mormor hade väldigt roligt i väntrummet! Det fanns ett skummgummihus som man kunde krypa in i, vilket vi (dock inte Kian) gjorde och när mamma precis krypit in hör vi:
- "är det michelle inne i huset tro?"
Mamma: "nääe, det är baraaa mormooor!"



Jag är officiellt i "klimagderiet"...

Jag svettas som en gris! Vi dör här i denna lägenheten. Jag tror lätt vi toppar 40-50 grader här inne, med två fläktar på OCH öppna fönster. Badrummet är värst, jag kommer liksom aldrig därifrån! In i duschen för att svalka sig, börjar torka mig med en handduk och innan jag nått ner till låren så rinner svetten lik förbannat, då har man verkligen uppnått den där härligt nyduschade känslan och ser fram emot lite fina kläder indränkt i svett. Jag tror bestämt att jag åker till Handkirurgin endast i underkläder. Alternativt naken.

Vet ni vad jag längtar efter?
Det på bilden. Landet! Sjön! Gräs! Ogräs! Mossa! Sniglar! Vad fan som helst som har en temperatur under 20 grader!!



Trångsynta Marks-Bor

Det är så härligt väder! Vi är på landet och bara gottar oss. Solen har varit framme med oss hela tiden (fre-ons) och jag har till och med fått lite färg på näsan!

Den populära badstranden bredvid oss börjar närma sig ett kaotiskt antal människor. Helt sinnessjukt mycket folk! Tur att vi har vår egna fina sommarstuga med tomt och dessutom inhägnad sådan :) Men samtidigt nära till både ovan och nedan.

Hundarna lever loppan, trots att dom är fruktansvärt hatade här. I lördags tog jag med Moa ner till den icke kommunala badstranden, som för bara ett år sedan var relativt okänd för allmänheten. När vi kom ner så var det - till vår förvåning - folk där nere. Inte många men några stycken och givetvis var det en som drog den klassiska kommentaren: "du ska väl inte släppa den (notera: "den") här?", "nej du behöver inte oroa dig!" svarade jag irriterat och klev förbi imbecillerna på våran "ödestrand". Jag släpper aldrig Moa om hon inte är inhägnad men det vet ju inte dom. Och vad som stör mig allra mest är att dom kommer hit som besökare till den kommunala badstranden - tycker att det är för mycket folk - går till den icke kommunala och kan med att ställa en hundägare den frågan. Ni skulle sett vilka blickar vi fick! Folket här uppe (marks kommun) ligger minst 10 år efter i utvecklingen, det läste ni nog i tidningen här om dagen också. Det finns nämligen inte en enda präst i marks kommun som viger samkönade människor!

I måndags så gjorde jag ett hemmagjort midjebälte dvs. ett dubbelkoppel och virat runt midjan för att promenera av Moa lite energi. Jag är som sådan att får jag möte så visar jag respekt, håller in hunden, stannar om det behövs osv. Vanligt folkvett helt enkelt. Att det är sällsynt i Sverige är ingen nyhet. Återigen möter jag en hundägare med samma gamla fördomar (för att den ej besitter mer kunskap än så) & tunnelseende. Dessa inskränka människor kommer aldrig att tänka eller tycka annorlunda, tyvärr, vad jag än vill eller berättar. Här uppe har dom gjort klart för oss vad våra hundar är för några monster. (Vi som lever med dom här hjärtegrynen har tydligen ingen aning.....)

Rädslan för den här rasen "kamphund" (i mitt/vårt fall en Amstaff & en shitbull), är för stor. Kamphund är för många ett namn på en ras för en hund, som i deras ögon ser ut som en "pitbull". Media gör inte saken bättre även om dom har bättrat sig något på senare år. Sanningen är att 99,9% aldrig ens har träffat en Pitbull. Jag själv är en av dom! Men jag ska inte snöa in på det här med begreppet kamphund. Det är en historia för sig. Jag ville bara påpeka att vi här uppe i marks kommun har - ur allmänhetens perspektiv - "livsfarliga, blodtörstiga kamphundar som låser sina käkar när dom biter tag och sedan aldrig släpper taget...
1. på dödslistan är barn
2. deras föräldrar
3. andra hundar
4. katter och
5. allt annat som går att tugga på...."

- "dom är livsfarliga! Det sa polisen i Borås i tidningen!!"
- "asså har våra hundar varit med i tidningen? Coolt det visste jag inte!"
Citerat grannen vs mig 2-3 år sen.

Den oändliga myten som ter sig omöjlig att slå hål på. För att inte förvirra ytterligare en fördomsfull människa så vill jag klargöra att våra hundar ej används i kamp, aldrig har gjort det eller ska det. Den ena är en renrasig Amstaff - Moa & den andra en shitbull (blandras av liknande raser) - Hera.

Hur som helst. Jag kommer gåendes med Moa i sele och långt koppel när jag ser att vi får möte med en äldre kvinna och hennes hund, nån Jack Russell blandning gissar jag på. Jag (inte hon) gör en utsväng för att skapa utrymme mellan oss. Jag ser på hennes hund att den blir stel och blåser upp sig långt innan den börjar skälla och kvinnan går lika stelt hon som en sköld framför hunden när hon såg Moa. Moa är en känslig hund och inte helt oväntat så svarade hon på hundens signaler och gjorde samma sak hon. Ett sånt här möte är inget konstigt för mig då jag är så van vid utfall av alla dess sorter. Vad som däremot var konstigt är vad kvinnan säger när hon fått tyst på sin hund.

Hon: "Han släpper du inte va!?" (med hat i blicken)
"Släpper du din?" svarar jag och flinar.
Hon: "Nej aldrig!" (irriterad)
Jag: "Inte jag heller" (flinar fortfarande)
Hon: "jo, jag släpper henne där nere ("ödestranden") på morgonen så hon får leka, så du kan väl passa dig där nere!?" (arg sheriff)
"Jag med, så att hon får leka!" Svarar jag med ännu större flin och pekar på Moa som står och flämtar med sin tunga.
Hon: "Det där var ju inte kärlek direkt!!" (bristningsgränsen passerad)
Jag (fortfarande med lugnet i behåll): "Din hund skällde ut min min hund och min hund skällde ut din hund, svårare än så var det väl inte?"
Jag hör henne mumla "Ja... så var det nog.." på väg bort.

Dumma frågor får dumma svar. Hon kan gott och väl gå och tro att Moa springer lös varje morgon nere på stranden, det rör mig inte näsan.



Mammas prins

För tillfället tar han en power nap, tror jag. Man kan aldrig lita på en bebis. En dag är aldrig lik en annan ;)

Idag har vi haft full rulle här hemma minsann. Kian tar sig fram så fort att jag sitter med öppen mun och studerar honom. Han var en sväng in under sängen idag. Mycket spännande för en 8 månaders bebis! Ett kort är på Kian och hans skugga Maiden.



Kian tar sig en promenix

Filmat för några dagar sen. Nu går det undan här hemma. Jag kan väl eventuellt erkänna att han har ärvt min envetenhet, och humör. Hans önskan är min lag 24/7, med kärlek <3



Jag tar tillbaka vart enda positivt ord om läkaren i föregående inlägg. Säg hej till idiot nummer 6!

Jag fick som jag nämnde, smärtstillande, att äta i väntan på handkirurgi och tiden efteråt för att sedan trappa ut det. Javisst, det lät som en förjävligt bra idé. Där och då. Tur som fan att jag har min hjärna på hyfsat rätt ställe, då denne måste vunnit sin "dr.xxxxx" skylt på Liseberg för tre kronor nån gång när aztekerna hackade fram sina runda tavlor.

"Då kan jag dammsuga!" - sa jag glatt till doktor Napoleon komplex
"Det ska du absolut inte göra, det är det värsta du kan göra så det avråder jag dig till" - svarade han

Det blev lite värre än så. Jag fick tradil, ihop med Alvedon tre ggr om dagen. Sagt och gjort, igårkväll kände jag av medicinen på ett enda sätt. Den tog inte bort smärtan tyvärr, däremot så tog den fram den bästa sidan av min dyspepsi. Efter en snabb koll i FASS insåg jag att det definitivt inte ska ätas om man redan har problem med dyspepsi, magsår osv. Natten tillbringade jag sittandes, ni förstår varför och nu på morgonen - gjorde jag som doktorn sa att jag skulle göra - ringde jag tillbaka till vc för att berätta detta.

Den otroligt "trevliga" "sköterskan" avslutar tredje uppringningen (som för övrigt hade lovat att Doktorn skulle ringa upp) med ett - gissa vad - (trumvirvel.....) ETT TILL TRADIL RECEPT!

Alltså, applåder. Väry god!
Är det ingen på majornas vårdcentral som har en hjärna innanför pannloben?

Då jag inte litar ett skvatt på "vården" så ringde jag upp Apoteket och kollade.. Trumvirvel här också. Det fanns ett tradil recept. Woho? Vad vill dom att jag ska göra med det? Hämta ut det och ge det till dom? Inte fan tänker jag äta skiten iaf.

"Du menar att du inte kan äta tradil? Har jag uppfattat dig rätt då?"
Svar ja, fröken idiot, enligt FASS och min kropps reaktioner kan jag svar nej inte äta den medicinen. Och här sitter jag och applåderar frenetiskt åt dig med ett till tradil recept. Lyckades du hälla kaffet i koppen imorse åtminstone? Bra, din dag är gjord. Tack tack (niger)!



Jag gick ut tårögd från läkarbesöket imorse.

Under graviditeten fick jag karpaltunnelsyndrom. Detta fick jag konstaterat idag att jag fortfarande har kvar på vänster hand. När det var som bäst hade jag bara skenor på handlederna och en bebis i magen, domningar och standard symptomen. När detta var som värst var Kian nyfödd och RS-sjuk. Jag hade ingen känsel i fingrarna alla och det kändes som någon konstig variant av tandläkare bedövning i händerna. Jag fick flera gånger be barnskötarna på neonatalavdelningen att fylla i klockslag och datum på lapparna till min urpumpade mjölk.

Detta överlappades snabbt med något som heter morbus de quervein. Även där fick jag gå med ortos skenor. Jag fick också sammanlagt fyra kortisoninjektioner i höger och vänster tumme/hand. Det hjälpte hyfsat med injektionerna, efter det så har min hand på vänster sidan blivit värre och värre och värre och värre.. Jag har nog pratat med över 5 olika läkare om detta och som svar har jag fått.

"Avlasta vänsterarmen, bär inte på bebisen, det är en seninflammation i armen"
Tiden gick
"Avlasta armen, bär inte på bebisen, det är en seninflammation (som började nere i tummen) i hela armen"
Tiden gick
"Avlasta armen, bär inte på bebisen det är en seninflammation (som började nere i tummen, gick upp i armen och nu) i axeln. Måste du bära barnet så kan du väl ha honom i en sele"
Tiden gick
Smärtstillande dämpade smärtan tills dess att ingen ville skriva ut några fler. Kortisoninjektionerna hjälpte för stunden. Min frustration över att inte bli tagen på allvar bara växte och växte. Jag såg sambandet, alla såg det, ni ser det här och nu i texten - men utbildade läkare såg det inte.

Idag. Många många månader, smärtstillande antiinflammatoriska behandlingar, kortisoninjektioner, skenor och en sjuhelvetes massa svordomar senare träffade jag en läkare som konstaterade mitt mående idag - OCH läs noga - vad man ska göra åt det! På riktigt!

I dagens läge har jag bägge diagnoser ovan. Dessa kommer att behöva opereras (vilket jag hade hoppats på att slippa) då det har gått så långt att det är den sista vägen att gå. Remiss till handkirurgi är skickad och jag inväntar operationer.

Svar nej det var inte allt. Låt mig presentera det som hade kunnat undvikas men som jag sitter på idag tack vare inkompetenta "läkare". Tennisarmbåge (i vänster), nervinklämning i bägge händer (som också behöver op), sen och muskelinflammation i hela vänsterarmen, axeln & skuldran. Jag har också (varför inte dubbelkaka?) så mycket slaggprodukter, efter att dom vita blodkropparna frenetiskt försökt läka detta, att varenda led knastrar som en hamster med porslin i käften.

Jag är smärttålig, tro mig. Men detta kan vara den mest irriterande smärta jag någonsin har haft. Samtidigt som jag vet - och har bett om - rätt behandling från början. Nu har dom provat allt, jag har provat allt. En utväg finns, operation. Kul, jävligt kul att behöva operera tre olika saker i händerna när man har en liten bebis. Kul, att jag har gått runt med det här så länge, kul att det gör så helvetiskt ont och att teatermannen är äckligt utsliten. Kul, och nu är jag seriös, att äntligen bli tagen på allvar.

Nu väntar operation, återhämtning och sjukgymnastik. Under tiden, smärtstillande. Och mina röda handflator beror på att nerverna ligger så i kläm, att det därför svullnat och gör ont.

Det tog tid, minst sagt. Hade inte jag legat ett steg före så hade väl jag behövt en ny axel vid det här laget..

Jag gick tårögd ur rummet för att doktorn lyssnade på mig, förklarade för mig, berättade vad det innebar och hur vi skulle gå tillväga. Och då jag känner mig riktigt glad över det här så tänkte jag att ni kanske ville se vad som väntar?

Jag säger bara, mums.
Källor:
http://www.tennisarmbåge.net/
http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Handkirurgi/Handkirurgiska-diagnoser/Inklamning-av-ulnarisnerven/
http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Handkirurgi/Handkirurgiska-diagnoser/Karpaltunnelsyndrom/
http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Handkirurgi/Handkirurgiska-diagnoser/Morbus-de-Quervain/
http://www.privatmedicin.se/medicinboken/rorelseorganens-sjukdomar/sen-och-muskelinflammation-i-axel/



Gårdagens inköp och presenter!

Eh.. Var det igår?
Hur som helst.
Bilder!
Allt är till Kian förutom mitt nattlinne och dödskalle linne :)



Min smackis!



Kärlek

Det är helt omöjligt att beskriva hur mycket jag älskar dig Kian <3



Vår lilla älskade otursfågel!

Ja, ingen har väl missat hur Moa ser ut just nu. Eller så har alla missat det och väntar ivrigt på det här inlägget...

*host*
Scrolla vidare om du inte är hundintresserad, punkt.

Moa opererade in två dränage (stavning på det ordet är osäkert) efter att hon och Hera rykt ihop på landet. Under fem dagar (om jag inte minns fel) skulle detta tvättas, smörjas med salva, medicineras och hålla ivriga tassar borta med hjälp av en comfy cone krage som för övrigt såg ut som en svart lampskärm.

När dessa fem dagar hade passerat skulle vi återkomma för att ta bort dom. Sagt och gjort. Jag kan säga såhär, när vi lämnade henne för op. så kunde man knappt se vart bithålen var. Efter operation såg hon förjävlig ut, inte för att dom gjort ett dåligt jobb, tvärt om, ett kanon jobb. (Älskar Husdjurshälsan!!!) Men då dränagen var nästan lika tjocka som mina lillfingrar och löpte ca 20cm på vardera sida där det rann ut sårvätska (och vad som sen visade sig vara saliv från en skadad körtel på hö. sida). Då området runt om var rakat så såg detta betydligt värre ut än vad det egentligen var. Plus två extra stygn på vardera sida.

Hur som helst. När dränagen var borta skulle dessa sår hållas öppna, just för att läkningsprocessen ska ske inifrån och ut, inte tvärt om. Alltså var vi (framför allt min mamma som skötte detta i stort sett helt själv) tvungna att pilla bort dessa sårskorpor varje dag, samt fortsätta med tvätt, salva och även en (som mamma fantasifullt skapade) hund-dreggel-lapp som hon fick ha på sig för att samla upp all saliv som bokstavligt talat rann som en kran ur hålet. Veterinärens råd var att ge kroppen en chans till att läka ihop denna körteln själv tills vi skulle dit nästa gång. Annars skulle det innebära ytterligare en operation.

Jag trodde absolut inte att det fanns en chans i världen att det skulle läka sig självt. Tro mig, det rann! Ordentligt! Men tji fick jag för den är läkt! :) nu behöver hon alltså inga mer dregglisar och vi inväntar nästa besök för att ta dom två sista stygnen och få en sista bedömning!

Jag har inte fotat henne med drän, ni hade inte velat se det heller. Däremot har jag fotat henne efter att dom togs ut och hur hon såg ut idag, ca en vecka efteråt.



Explosion

Idag är dagen D. Pappa kommer hem! Åh herregud som vi har saknat honom! Så, senare ska vi träffa honom. Kian saknar sin morfar och jag min älskade pappa. Han har varit bortrest sen i onsdags(?). Alldeles för länge tycker pappas flicka!

Bild på henne från igår, förrgår eller nån annan dag bakåt i tiden..



Jag garvar ihjäl mig!

Kan vara de mest klockrena svaren någonsin! Jag skratta så jag vek mig dubbelt. Detta är alltså - helt allvarligt - från riktiga rättegångar, ord för ord. Attorney = advokat
Witness = vittne

Njut!



Abstinens

Jag förlorade hjärnan någon gång där mellan dom fem krystvärkarna innan Kian kom ut. Jag har gått från att vara den mest organiserade perfektionisten (minus PTSD'ns minnesförluster) till att tappa bort allt - överallt. Jag vet inte vilken dag det är, inte vilken månad det är och klockan den måste gå fel. Igår (förrgår?) fick jag fråga mamma inne på BR - jag är helt allvarlig - vilket år Kian är född(!!!). Samma dag glömde jag även Kians mat, dricka & flaska hemma. Perfekt! Ungen fick jag med mig iaf, det är väl huvudsaken?

Jag har ingen koll. En dag känns som en vecka. En vecka som en dag. Månader som försvinner och aldrig tar slut. Jag är utan hjärna!

I min telefon... Där har jag koll. På allt. Utan den = ingenting. När jag promenerade hem ifrån mamma igår, äntligen hade kommit in, nattat Kian, slappnat av och börjat packa upp det som jag behövde... inser att jag har glömt laddaren hos mamma. Tur att jag inte köpte den där pistolen förra veckan. Så kan jag förklara det. Batteriet visade 12%. Ni med iPhone vet vad det innebär... Abstinens!

Idag. I eftermiddags fick jag igång kukhelvetet igen. Och här sitter jag, inte det minsta bitter. Skål tamejfan! För nu ska jag unna mig ett glas vin!

Men för att lätta upp stämningen lite så kommer det "lite" ljuvliga kort på min juvel!



Prins Bordsskick!

Svar ja: det tog tid att städa! ;) <3



Gårdagen

Miss Ensamvarg!
Ja, det är frivilligt så ni behöver inte "tycka synd" om mig. Jag behövde en time off från verkligheten, tyvärr gick den planen inte igenom då jag inte är en knarkare. Så, mina ångestpromenader fortsätter och Kian mår fantastiskt bra. Kanske på grund av all frisk luft? ;)

Igår gick vi (han satt) 6,42km. Bilder från gårdagen finns det med. Se så fina!



Mammas lilla troll

Bordsskick? Ääääääsch! Det tar vi nångång framåt - aldrig. Inte med mina gener iaf. Jag kan verkligen inte äta som en "normal" människa... Vad nu "normalt" klassas som.

Kian har idag både ätit, skrubbat sig, lagt en inpackning i håret, smörjt in sin mamma, kladdat ner hela bordet/stolen/golvet/köket OCH sist men inte minst klappat Maiden med Sempers "grönsaker och köttbullar"!

Nu, en,två,tre? (Vad är det för dag?) timmar senare är Kian nybadad och sover som en stock utan godnattvälling.. Kors i taket. Mamma är också nyduschad! För jag får ju inte plats i Kians badbalja, ja, jag har testat! Nu somnade lampan...



Vilken investering!

Jag har velat fram och tillbaka vad gäller - på vad jag ska spendera pengarna på. Pengarna var en gåva, min första tanke var - tatuera utav bara heeeelvete. Hade planer på en mindre chestpiece. Men. Jag tänkte om, och nu i efterhand så känns det rätt. Tatuera sig kan man kanske göra i framtiden när man har blivit frisk och får bättre ställt! Nu investerade jag lite av dessa pengar till mig och Kian! Nämnligen en sprillans ny helt fantastisk bänkdiskmaskin!

Alla som har diskat nappflaskor och allt därtill sisådär trehundrafyrtiomiljoner gånger vet vad jag menar. Framförallt så köpte jag denna för att skona mina händer (som jag ännu har ont i) och min arm som aldrig vill läka.

Idag promenerade vi (jag och K totalt 7,63km, ja jag är lite besatt av att veta exakt hur långt!) bort lite ångest. In till babyproffsen och köpte ett paraply/parasoll till K's barnvagn. Självklart med UV skydd och blått som ni ser i inlägget under.

En helt annan grej! Fan vad bra bemött jag har blivit idag, vilket gjorde mig jätteglad då det inte händer allt för ofta. Många vet hur kassa folk är på att hjälpa sina medmänniskor, dom tittar bort, "fick ett samtal" etc. Ett ytterst speciellt fenomen är när man ska på eller av en spårvagn med barnvagn! Då blir nämligen alla medresenärer väldigt upptagna alternativt blinda. FÖRUTOM idag, ni tre killar som mötte mig på marklandsgatan idag och i kör frågar "vill du ha hjälp av?", ska fan ha en eloge! Tre på en gång! Den du!

Och sen! När diskmaskinen skulle ut till bilen så bär en av killarna från Elgiganten ut den åt mig och lastar upp den på flaket! Tack för fantastiskt fin service! Trots att jag skojade med säkerhetsvakten när vi kom in när jag sa till P högt framför vakten, "nu jävlar, nu rånar vi butiken!". Han skrattade, ingen fara skedd, pappa skämdes lite kanske.. Hahaha! Utan komik dör man!

Och ytterligare en sak när vi (jag) är inne på ämnet komik! (Nu när jag sammanfattar mina "senaste inlägg" i ett enda). Se bild! Jag dör. Godnatt!



Grattis älskling, 8 månader idag!



Kian på lekparken

Igår gick jag, mamma (mormor) & Kian bort till lekparken nära henne. Kian gungade för första gången och älskade det! Vi hade hur mysigt som helst och sån jäkla tur med vädret! Bilder på mig och min lilla illbatting som morfar så fint kallar honom när han (K) är på sitt bästa humör ;)



Tack Pappa (Morfar) <3

Idag har Kian fått en sittdyna till sin barnvagn. En svart i fleece från Baby Travel. Han fick också en skötbädd från NG baby, halkskydd till sin badbalja och badleksaker! Titta så fint det blev på skötbordet! Jag köpte också häromdagen ett nytt spjälskydd, ett som hade lite mer vaddering och styrsel! Det blev ett från NG Baby.



Till grabben min

Tre hakklappar i plastad frotté & en tröja från name it. Hur klockren var inte den då? Baksida vs framsida! Det ska börjas i tid ;)



Otursfågeln

Så! Nu är äntligen Moa's dränage borttagna. Fint va? (ryser). Det visade sig att körteln på HÖ sida skadats och att det var därför det rann så mycket (vad vi trodde var sårvätska) saliv ur nedersta hålet. Hennes VÄ sida ser jättefin ut. Det har inte blivit någon infektion och nu ska vi tillbaka på måndag för att ta dom sista stygnen och för att se om kroppen läkt ihop körteln.

Jag vill dela med mig av detta för att många kanske inte vet hur illa ett "litet bett" kan bli.

Orsaken: Hera och Moa rök ihop (se tidigare inlägg), när vi väl fick isär dom så var Moa den som hade "fått stryk". Usch! Det där lät jätte hemskt! Men ni förstår vad jag menar. Hera är en mycket (EXTREMT) tålmodig hund. Och Moa som fortfarande försöker lära sig hur hundspråk fungerar hade otur, igen!

Summasummarum!
Små bett KAN orsaka stora skador och man bör ta just "tandhål" på allvar då det lätt blir infekterat.

Moa mår mycket bättre och har en gasbinda lindad (av doktor lagerström) som samlar upp all saliv som rinner. På med comfy cone igen, lite rimadyl, antibiotika, inotyol och allt är som vanligt :)

Nu håller jag mina tummar så hårt att dom knäcks för att förs.b ska gå med på kastrering. Denna ovärderligt älskade lilla otursfågeln <3 !

Om ni tycker dessa bilder är obehagliga, då skulle ni sett hur det såg ut MED dränage (som tur var tog jag inga kort på det).



Ok, nu tar vi ett djupt jävla andetag!

Så känner jag just nu. Lite som Ted Gärdestad's - "jag vill ha en egen måne" ni vet..

Tack mamma för att jag fått ärva din intelligens! Och att jag på egen hand av egna erfarenheter fått såpass mycket skinn på näsan att jag verbalt knäcker de flesta. (Med ordet "knäcker" menar jag inte "woaaaah kolla hon, hon dissade dig värre än du dissa henne" jidder utan mer "du får slut på ord, jag kan fortsätta"). Tänker ett steg längre och är alltid beredd på det värsta (då kan man aldrig bli besviken).

Nu håller jag tummarna med mina äckligt fördärvade jävla händer och försöker fokusera på annat än imorgon.

Vill bara återigen ge en riktigt jävla varm eloge till majornas FANTASTISKA vårdcentral. Jag är förvånad över att ni inte är inlåsta på rättspsyk hela högen.

Om jag är arg? Arg är bara förnamnet, jag är så fruktansvärt arg och kränkt (IGEN!) att jag kokar av ilska och gråter av förtvivlan.



Han gör det igen

Den här pojken va. Inte för att skryta men jag måste erkänna att han är fantastisk vacker! Att få höra det varje dag av flertalet människor gör vilken mamma som helst glad! Senast idag (hos doktorn) kom en sköterska efter att läkarn hade gått, hon säger "dom pratade där ute om en så fantastisk söt bebis och sa till mig att jag måste gå hit och titta".

Alltså, mitt hjärta smälter varenda gång jag ser på min son. Han har verkligen lyckats charma sin omgivning. Och vilken drömbebis! Hallegossingen vad han är underbar. Vart han har ärvt sin envetenhet har jag ingen aning om dock.....



Lite nya kläder till prinsen!

Ett linne, två pyjamasar, strumpor och ett 6-pack kortärmade body's. Allt från HM.



"Kolla, kolla (pekar odiskret och viskar högt)!!"

Vardagsmat. Jag klagar inte, uppmärksamhet är väl alltid trevligt och jag har full förståelse för dom som ser mig för första gången och reagerar snarlikt som rubriken ovan. Jag förstår att jag väcker uppmärksamhet. Jag har "cruella de vill" färgat hår, orkarinteräknahurmånga-piercingar, tatueringar väl synliga och ett otroligt självsäkert (näst intill provocerande) utseende. Jag är självsäker, tro mig, så självsäker att jag skiter blanka fan i om du gillar det du ser eller inte, med all respekt! Huvudsaken är att JAG gillar det JAG ser i spegeln. När jag fick denna frågan första gången så lät det såhär.

Han: "Vad fan har du gjort med håret!? (Helt förskräckt)
Jag: "Färgat hälften!" (Glad)
Han: "Men VARFÖR?" (Ett stort frågetecken)
Jag: "Har du någon gång sett någon annan med halva håret vitt och halva svart?" (glad)
Han: "Nä?"
Jag: "Där har du svaret!" (Självsäker)
Han: (tyst)

Man kan spekulera lite hur man vill om det här. Vissa kallar det "självdestruktivt beteende", "bekräftelse behov" eller "uppmärksamhetssökande". I många fall är det säkerligen så! MEN, inte i det här fallet. Här kallar vi det för "Jag Är Michelle!" - jag råkar trivas jävligt bra med mig själv och önskar er alla detsamma. Men, snälla stirra diskret. Man ska väl ändå inte behöva gå fram och lyfta upp hakan på er? ;)

Kärlek! <3



Kian's skugga

Vart än Kian är, är Maiden. Jag vet inte hur många gånger han har hunnit före mig och luggat henne. Hon gör ingenting annat än gosar och spinner i hans närvaro. Ett litet maju har hon klämt ur sig när han - återigen - hunnit före mamma och fått tag i svansen. Och nu när Kian hade stendäckat så fann jag henne i hans vagn. Som jag för övrigt inte brukar ha här men som idag fick rulla med som kundvagn.

Dagen i bilder!
Pussas, shoppa, däcka, knäcka!



Idag kände jag doften av superwoman!

Åhherregudvilkenlångdag.

Jag har...
Vad har jag inte gjort?

Kortfattat: Städat maniskt. Vikt in extremt mycket tvätt. Varit på promenad (3km). Handlat. Badat Kian. Duschat. Borstat håret, tvättat, silvershampoo & inpackning (tog över en timme). Städat badrummet från golv till tak. Jagat Kian som kryper/ålar sig iväg överallt. Pappa (morfar) & jag har sänkt ner botten på Kians säng. Kians pappa har varit här och chillat med oss en stund. Ringt HH för akuttid för Moa (som ska in på operation imorgon bitti). Pratat med mamma om allt sinnessjukt kring rättegången gällande kattmördaren. Tvättat mitt variga sår. Målat tånaglarna och det vanliga emellan varven; bytt blöjor, matat, lekt, busat, tränat, borstat katterna, osv..

Jag klappar mig själv på axeln och säger "varsågod, här har du ett ryggskott!". ;)

Jag unnade mig en öl. Jag som sen jag blev gravid - efter Kian föddes - endast har druckit vid två tillfällen. 1. Två glas vin på Kians dop & 2. Två glas vin på våran räkfrossakväll på landet. Nu, 3. En öl, en jävligt välförtjänt öl (med 50% mindre kalorier). Det är jag värd. Så jävla värd!

Godnatt!



Moa

Älskade lilla missförstådda Moa! <3

Moa har (som några av er redan vet) en hel del "problem", både fysiskt men även psykiskt. Hon påverkas så fruktansvärt av sina löp/skendräktigheter för att nämna en sak. Moa och Hera rök ihop och det blev en del hål (flest på Moa), som nu ett har börjat vätska sig. Sitter och ringer till HH (Husdjurshälsan) för en akuttid då jag/vi misstänker att det behövs sättas dränage. Måste även tala med en veterinär mer ingående om hennes psykiska mående. Svar ja; jag funderar på en kastration.

Fan vad jag babblar. Den som inte är insatt i "Moa" fattar ingenting. Hörs, syns, skrivs..



RSS 2.0

They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.