Picture


Text kommer.. 


Frihetspåförd? Med blöja och allt..

"Blöjan och den här (spypåse) och den där (hormonspiral) ska med upp till operation" 

Den meningen lät mindre lockande än andra. Det räckte gott och väl - för en livstid - med blöja under förlossningen! Att ta på en sån här mindre smickrande sak gör mig ödmjuk gentemot alla barn som inte vill byta blöja, jag förstår nu varför...

Här ligger jag på ett rum och inväntar min lapraskopi + insättning av mirena. Jag vet inte hur länge jag kommer att få vänta men jag önskar att det inte tar allt för lång tid. Kaffe och nikotintuggummin hade suttit perfekt, men... det blir inget med det. 
Låt mig berätta hur det ser ut... Bredvid mig ligger en stönandes otacksam flodhäst. Jag hör till kategorin väluppfostrade människor, det gör  inte hon. Jag fick lyckligtvis reda på att jag får gå och dricka kaffe utan mjölk (och utan henne). Mindre lyckligt att operationen kommer att äga rum kl 11.00. Ni har givetvis all förståelse för långdragna blogginlägg. Kombinationen barnledig och fri-tid känns väldigt långsam. Hur gjorde man förr? Vad gjorde jag då? Jag funderar vidare på det. Och jag ska INTE googla mer på lapraskopi, narkos, endometrios eller mirena. Det finns en hel del osmakliga videos på youtube, jag har sett dom.. ett par gånger.. 


Så himla nervös!

När jag fick höra att jag kunde "passa på" att sätta in en hormonspiral när jag ändå är sövd (gynskräck) tyckte jag att det lät som en jättebra idé. Jag känner inte riktigt så nu, ett par dagar innan operationen och insättningen. Jag förstår inte varför jag helt plötsligt tycker att detta är jätteobehagligt, "jag är ju ändå sövd och märker ingenting". Ja, just det och allra helst hade jag velat slippa alltihop, bara tanken på vad dom kommer göra med mig - och mitt underliv när jag INTE kan se/kontrollera vad som sker gör mig livrädd. 

En massa tankar flyger runt i mitt huvud. Vilka kommer att vara med i rummet? Kommer alla dessa att deltaga och titta på när spiralen sätts in? Vad kommer dom att tänka? Kommer dom söva mig i gynekologstolen eller slevar dom upp mina tunga slappa blekvita ben där sen? Tänk om jag fiser dom i ansiktet? Kommer dom skratta åt mig, hur jag ser ut? Vad kommer dom att hitta under Laparoskopin? Ingenting? Vad är det för fel på mig då? Massor av härdar, sammanväxer och cystor? Hur ont kommer jag att ha efteråt? Och framför allt, är dessa tankar normala? 

Jag vill inte. Samtidigt som jag är fruktansvärt tacksam över den vård jag får. Kan jag få sitta på en stol bredvid och titta på? Höra vad som sägs? Se vad som händer och hur dom gör?

Kommer allt att gå åt helvete, som min vanliga otur?




Inskolning på nytt

Godmorgon! 
Med kaffet i handen laddar vi upp för en ny dag jag och lilleman. Vi skolar in oss en gång till, långsamt, perfekt!

Jag måste verkligen åka och handla. Kian behöver en ny overall och lite annat då han har vuxit som en bönstjälk det sista. Sen kan det ju vara bra att ha mat och andra förnödenheter hemma...

Kanske någon adventsljusstake, något rött och vitt, fluffigt och glittrigt, grönt och barrigt, lysande och mysigt eller helt enkelt bara en blinkande och sjungande jävla plasttomte på hallbyrån? Det blir juligt...






Laparoskopi

Äntligen är denna dagen slut. Vi (jag mamma och Kian) har mellan kl 10.00 - 17.00 spenderat tid på Östrasjukhuset - KK för inskrivningssamtal. Jag fick först träffa en sköterska och ta prover/blodtryck. Sen träffade jag gynekologen och fick information om operationen (lapraskopi - endometrios) och den hormonspiral (Mirena (googla INTE det och se en steg för steg film på youtube som en annan gjorde...)) som ska sättas in när jag ändå är sövd. Efter det så fick jag träffa en barnmorska för själva inskrivningen och näste på tur var narkosläkaren. Vi diskuterade mina mediciner och sjukdomar och vilken typ av smärtlindring dom kan ge mig. När man redan har ont så får man ondare än om man inte hade haft ont förut. En ond cirkel vid kronisk smärta. Mitt nervsystem är så påverkat att smärtan ter sig annorlunda osv. Svårt att förklara men ja, det skulle bli bra iaf. Avslutningsvis träffade jag en barnmorska igen och sen kunde vi åka hem. Jag är så trött! Utöver att vara nervös, orolig, ha ångest och vara rädd... 




"ALEX.. THE LION!" *vrål*

Kian har fastnat för filmen Madagaskar... Jag önskar att jag aldrig hade visat den från början. Jag har - utan att överdriva - sett den här filmen runt 40-50 ggr! Kian står för 15 av dom gångerna, hittills. Jag och en (f.d) vän tittade på den här på repeat, varenda skojsiga replik sitter kunde vi utantill och kan även idag. "Smile n' wawe boys, just smile n' wawe" - pingvinerna. Jag älskar den här filmen, hur uttjatad den än är så skrattar jag högt varje gång. Kian's favoritdel är när lejonet (Alex) ska muntra upp zebran (Martin) med sång. Kian sjunger med och härmar skrattandes lejonet. Pojken har humor de må ja säj'!


"Da da dadada.. Da da dadada" är roligast. 
http://youtu.be/X4ig_I_uw9c

Start spreading the neeeeews
Im leaving todaaaaay
I want to be a part of it....
NEEEEW YOOOORK



Hujedamig

Hue! I sorgens tider är det inte mycket som är roligt. Ingenting faktiskt. Det är så tomt hemma utan Monica. Fan, hon har jag levt med sen jag var typ 11-12? Det är många år. Vi spenderar alltså tiden hemma hos mamma. Det är alltid tryggare, mysigare och "roligare" om man nu kan säga så. 
 
Det händer så himla mycket just nu (och har hänt) att jag knappt hinner med någonting. Den 26:e ska jag opereras, det är väldigt delade tankar jag har kring det. Kian håller på att skolas in på nytt på förskolan då han varit hemma ett tag nu för att han har mått dåligt. Imorse var det alltså inte alls roligt att vara Kian's mamma, han älskar ju sin förskola och sina pedagoger egentligen, satan att det var tvunget att drabba honom (det har hänt lite grejer). Vi skulle samlas och gå på en promenad ifrån förskolan, leka lite och ha fruktstund på lekparken, promenera tillbaka till förskolan och sen fortsätta promenaden med mamma (mig). Han slutade gråta hysteriskt först när vi var påväg tillbaka och vinkade hej då. Ja, det känns inte bra. Inte alls faktiskt! Min lilla skrutteplutt som vanligtvis är tryggare än tryggast och gladare än gladast är nu precis motsatsen.
 
Vad har hänt mer? Åh, ni vill inte veta...


Älskade lilla Monica, vila i frid.

 
 
 
 
 


Älskade Kian, 2 år idag!

Min lilla lilla borris! Stort grattis på din födelsedag, jag älskar dig!
 


Våra söta små pälsklingar







Kortison

Jag har slutat räkna dessa kortisoninjektioner nu. I onsdags fick jag en till i hö. senskida. Vi skulle egentligen haft ett förberedande operationssamtal men då jag ska på en op. den 26:e så bestämde vi oss för att avvakta. Händerna kunde tydligen bli bättre om op. mot endometrios går väl. Handlar tydligen om hormoner och grejer. Just nu är jag 24 år och i kemiskt-klimakterie *fniss* så jag hoppas att både händerna och magen kan bli bättre snart. Nu har jag fått bo - tack och lov - hos min älskade mor och jag räknar med att kunna använda handen normalt på söndag. Då brukar det kännas bra! 

Dom är så söta när dom frågar mig om jag vill hålla handen. Min läkare tittade skeptiskt på mig när jag fascinerat följde  sprutans rörelser. Dom är bra duktiga! Måste vara jävligt pilligt med alla nerver och senor och fan hans mamma. 




RSS 2.0

They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.