Existentiella frågor

Kian har alltid varit väldigt djup och frågvis. Trots hans energiska, vimsiga yttre så finns där en väldigt känslig och klok kille. Kian kontrar alltid med ett "varför?". 


Vi har för längesen gått igenom det här med hur barn blir till och hur dom kommer ut. Döden har också varit på tal men mest av nyfikenhet, inte av oro. Ni vet den där oron som brukar komma som en käftsmäll när man är barn. Jag minns min egna skräckupplevelse av ångest när insikten om att vi alla kommer att dö slog mig. Denna ångestladdade upptäckt gjorde Kian ikväll. Hur tröstar man ett barn som skriker "jag vill inte döööööööö", "jag vill inte bli gammaaaaal" osv? Det är inte så lätt. För att släta över - som vissa föräldrar säkert gör - och svara att "det kommer du aldrig göra" vore taskigt. Att baka in en lögn om odödlighet för att slippa hantera rädsla och ångest hos sitt barn vore inget annat än absurt och olämligt. 

Därför har vi haft ett långt samtal ikväll. Med många tårar. Men på något sätt så känns det bättre att den här bomben kom nu. För är det något ämne som jag tänkt skulle bli jobbigt så vore det just samtalet om döden. Kanske för att det gör så förbaskat ont att förlora någon. 






Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Kom ihåg mig?
RSS 2.0


They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.