Detta barn, detta älskade tokiga barn.

Kian är som en duracellkanin. Han är högt och lågt dygnet runt, sover sällan mer än 8 timmar (totalt) och är aldrig tyst eller stilla. Ens när han sover. För en mindre aktiv själ tar detta minst sagt på krafterna. Så till den grad att omgivningen måste tro att jag ljuger. Samtidigt som jag går in i väggen hundra gånger om dagen när den energin jag inte har går back så facineras jag hans outtömmliga energi. Han är helt jävla fantastisk!


Vi har ju varit lediga sen innan Lucia. Först nu har kräksjukan på förskolan gett med sig. Bara därför blev Kian genomförkyld i måndags och jag häromdagen. Vi missade därför Mejas fina 1års kalas idag, så himla tråkigt. Men vi försöker att inte smitta ner våran omgivning.

Vi hänger en hel del hos mormor och har byggt på den allmänna kojan i skogen här bredvid. Hera (familjens shitbull) hjälpte till också. Dock förstod hon inte riktigt det här med att tillföra någonting, hon drog pinnarna bort från kojan istället. 

På hemvägen såg vi en stor hare.
Kian: Titta mamma, en räääääääv!!
Jag: Jag såg! Fast jag är ganska säker på att det var en hare.
Kian: Nej det var en räv!
Jag: Men den var grå älskling, inte orange.
Kian: Då var det en VARG!




Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Kom ihåg mig?
RSS 2.0


They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.