ÖNH here we come

Jesus cristus vilken dag!
Vi började våran kl 08.00 imorse, vid 09.00 hade jag redan gett upp. K har varit ett smärre monster idag. Alla som har eller har haft explosiva treåringar vet vad jag menar. Frontalkrockarnas tid...

Hur som helst så har jag haft fullt upp med tvätt och storhandling. Min kropp blir så öm efter sånna - för alla andra vardagliga företeelser - fysiska moment.  Nu sover iallafall Nessie i nybäddad säng och jag själv ligger i badet efter en kroppssanerande hårborttagningsdusch. För att använda lite "extra vagansa" ord. Det finns ju få grejer som slår känslan stt krypa ner - nytvagad - i en nybäddad säng, i ett nystädat hem! 

Imorgon skall lilleman till ÖNH för återbesök. Han har ju vätska i bägge mellanöronen och måste ev. sätta in rör för detta då hans hörsel är såpass påverkad. 

Själv har jag pådragit mig vad som förmodligen är en "spottsten" i spottkörteln under tungan. Det för förbaskat ont får jag säga och jag känner mig i allmänhet väldigt, väldigt, väääldigt trött på sjukdomar efter 7veckor med djävulsvirus. 
Nåväl, de é en dá i mon'å!

"Definition: Vätska i mellanörat.

 

Orsaker: Svullnad av örontrumpetens slemhinna med upphävd eller förhindrad ventilation av och i mellanörat.. Vanligt tillstånd i samband med ÖLI och efter mediaotit. ”Bakåtsniffare.” Stor adenoid (yngre individ). Epifarynxtumör (äldre individ).

 

Symtom: Hos vuxna hörselnedsättning, lockkänsla. Hos barn är det ofta omgivningen som märker hörselnedsättningen. Bubblande och knastrande i örat.

 

Status: Retraherad, ibland kärlinjicerad, trumhinna (ibland normalställd men aldrig buktande), vätska i mellanörat (från seg till lättflytande som vatten) och hörselnedsättning. Grå, ogenomskinlig trumhinna, ibland gul (”bärnstensgul”)."


 

Lille Borris i sin nya tröja som hans underbara mormor har stickat åt honom.




Känner mig inte sådär jättesugen på morgondagen.

Inte alls. Det känns väldigt jobbigt att gå upp i natt för att återigen dubbelduscha (descutan) för att sedan klampa in på handkirurgen och göra det här... Med högerhanden..



Förhoppningsvis kan den här jävla resan på snart tre år med mina händer börja lida mot sitt slut. Sen återstår ju bara vänsterhanden..

"Godnatt"!


Idag är jag (och Kian) fibrofucked :(

Vissa dagar är sämre än andra, vissa bättre. Igår tvättade jag, idag skulle jag behöva ligga i sängen och inte röra en fena. I fosterställning återhämta mig från gårdagen. Är det inte pinsamt? Jag skäms! Min kropp har övergett mig. Men jag är ensamstående till en liten frisk knodd, det finns inte som alternativ att vila en dag. Och det, det är det värsta. Att det drabbar Kian! När jag vaknar på morgonen och har så ont, är så stel och är så jävla irriterad över det, då önskar jag att jag inte levde. Jag fullständigt hatar mig själv för att jag blir irriterad när jag har ont. Hur förklarar man för en 2,5 åring att man inte vill bli tagen på, klättrad på eller kramas? Det går inte. Det är så hemskt! Idag är jag världens sämsta mamma. Jag kan inte skita i att tvätta, jag kan inte undvika dessa dagar. Jag vet att dom alltid kommer, mer eller mindre tätt i olika styrka. Min sjukdom förstör min sons uppväxt. Och jag kan inte göra någonting åt det, jag ber och bönar om hjälp, men blir behandlad som en mindrevärd. Jag kan ta det. Men inte att Kian också blir det. 

Nej. Idag är ingen bra dag.




Klump i magen

Fy, nu fick jag en sån där stor och värkande ångestklump i magen. Jag har ett läkarbesök inbokat idag som krockar både med min tvättid och samtal med vårdcentralen. Bara tanken på att prata med vårdcentralen igen gör mig gråtfärdig. Så fruktansvärt kränkande. Igår blev jag uppringd av en otrevlig L*na som bokstavligen vräkte ur sig en massa dravel. Ifrågasätter mig, gör narr av mig och efter att ha väntat hela dagen på att som ska ringa upp - beordrar mig att ringa "imorgon bitti 7.30 så får vi se". 

Jag undrar. Får denna receptionist/sjuksköterska läsa mina journaler utan mitt godkännande? Åh, jag blir så arg!


Fuck you fibromyalg

Fa-an, vad ont det gör ibland. Fibron och jag går inte hand i hand. Ikväll kan jag inte lyfta armarna. En sån patetisk liten sak som att byta program på tv'n är otroligt smärtsam. Jag får glömma läsningen ikväll eftersom jag inte kan hålla upp min bok. Jag bara kände för att klaga lite. Fuck you fibromyalgi. 



Inte en lugn stund med the ring i badrummet

Man kan lyssna på musik när man duschar, jag har hört att det ska vara rätt trevligt. Man kan också upptäcka lite väl sent att man har satt på helt fel spellista på Spotify. Jag skulle vara lite nymodig och prova en annan lista än "Mich spellista", nämligen "top 100 Sweden" någonting. Det kunde ju vara trevligt att höra vad alla andra lyssnar på nu för tiden, tänkte jag. När det börjar spelas Death metal på högsta volym börjar jag ångra mitt val! Det var då helvete vad depressiva folket har blivit tänkte jag, samtidigt som min omgivning plötsligt blir mer och mer likt en blandning av "the ring", "the grudge" och "psyko". Proppen i badkaret kände sig utstirrad. Vilken tur att jag inte har något snöre på den där.. Tänkte jag i den grövsta head bang's delen i låten. Tar den aldrig slut? Avsaknaden av duschdraperi blev plötsligt väldigt praktisk. Ansiktet tvättar jag sen, här vågar man knappt blinka ens en gång. När vrålet från orcherna i mordors djupa gruvor inte ger med sig då får jag riktig panik och springer upp och stänger av. 

"Top 100 rock..." Nånting hade jag tydligen satt på. Det förklarar det hela. Nåväl, ren och fin och med vilopuls byter jag till den tänkta spellistan. Och det börjar lungt, sen...

 "DET BRIIIIINNEEEEER I BRÖÖÖÖÖSTEEEEEET!!!!" 

Där stängde jag av. 



I surrender

Och återigen gick jag där ifrån gråtandes..

Inte så lite heller. Nu har jag gett upp. Jag orkar helt enkelt inte kriga mer. 

Jag har trösthandlat en cykel till Kian, nu känns det bättre. Stridsyxan har jag kastat på vårdcentralens entré dörr.




Kaos

Fullständigt kaos. Jag har bestämt mig för att lägga allt som hänt den senaste tiden åt sidan och fokusera på det positiva. Det som har hänt har hänt och jag hade egentligen velat skriva ett inlägg om varje grej då jag gillar att "dokumentera" mitt liv i bloggen. Det är bara det att det hände så mycket samtidigt att jag varken vet vad jag ska börja att skriva om eller hur jag ska beskriva det. Det kanske dyker upp, det vet man aldrig. 
So, let us let it go. 

Dåså. Det är onsdag och jag har lämnat Kian på förskolan. Här ligger jag och fiffilurar på vart i lägenheten jag ska börja städa. Det gjorde jag igår med men likt förbannat ser det ut som ett bombnedslag. Prio ett är sängen, prio två är kattlåderna och sist men inte minst, mig själv på en stadig prio tre.

Nedan set ni Kian på hans första mini MMA. Han bara älskade det! Typiskt att vi missar det idag då jag har en läkartid kl. 18.00, men det kommer ju fler onsdagar.




Inbillar jag mig eller är det..

Något fel? Så här ska det väl inte se ut efter en vecka? Översta bilden är från igår, nedersta idag. Och det gör fortfarande ont.. Bör jag ringa dom imorgon?




Äckelvarning!

Det har hänt och händer så mycket grejer att jag får ta lite allt eftersom. Sålänge - tills jag har fiffilurat ut ett inlägg - kan vi ta och njuta av vad som en gång var min navel. Vad fan har man gjort? Det ser ju ut som ett rövhål med hemorojder!




Kvällspyssel!

Ja, en kväll som denna, kvällen innan operation, måste jag hålla på med någonting pyssligt för att kunna hantera det här. Den första dubbelduschen är avklarad, sängen är renbäddad och klockan ställd på 05.30. Jag ser verkligen fram emot en dubbeldusch imorgonbitti för att sen kliva in på avdelning 67... (not!)

Bilderna från Ipadens redigeringsprogram blir gula? Det blir det inte från Iphonen i samma program.. Hm..


Födelsedag, operation och allmänt irrvirrer!

Ja vad ska man säga? Mycket riktigt så har jag en spiral simmandes fritt i bukhålan. Förhoppningsvis har den inte gjort någon skada på tarmar eller andra organ. Jag ska in och opera ut den på tisdag via en Laparoskopi. Jag håller tummarna för att detta går bra och att jag vaknar upp utan snitt och stomipåse, det är mardrömmen... Hujedamig 

Jag har hunnit fylla 25 bast! Igår för att vara ärlig. Jag blev bortskämd hela dagen av vänner och familj. Med födelsedagssång av Camilla och Chelsea på morgonen, bilskjuts/hjälp med/för storhandling, valfri middag (det blev Mc Donalds, det är aldrig fel) och tårta! Jag är mer än nöjd och tacksam. Tack <3

Kian är inne på sjukvecka 2 och kommer få stanna hemma denna veckan då det krockar med op. Vi försöker krya på oss så gott det går och håller tummarna för framtida tur.  Jag måste varit en bödel i mitt förra liv, om jag haft ett, för jag vet inte annars vad sjutton jag har gjort för att förtjäna all denna otur.

På återseende, tjao!




Nervös..

Så jädrans nervös! Läkaren (från gyn) ska ringa idag ang röntgen jag var på i fredags. Vad jag lyckats luska ut är att det syntes på röntgen och att den (hormonspiralen - Mirena) sitter fel. Obviously.. Frågan är bara hur fel? Och vart? Och nästa steg, hur får vi ut den..?

Well. Stay strong...


 



Fan vad ledsen jag blir

Minns ni det här inlägget http://michellel.blogg.se/2014/december/min-titthalsoperation.html? Det gör ju jag. Allt för väl. 

"Jag hade hämtat ut min mirena spiral sen ett bra tag tillbaka (förklarar i nästa stycke) och hunnit fundera både en och två gånger. Mitt slutbeslut var ett starkt nej pga alla biverkningar och själva ingreppet, trots att det skulle ske under narkos. Detta tog jag upp med "teamet" inför op. men blev övertalad att den minsann kunde göra underverk för mig och mina endo smärtor. Just den meningen - tanken på att bli smärtlindrad, kanske tom smärtfri vägde tyngre än allt annat. Så efter mycket velande från min sida gick jag tillslut med på att sätta in den. "

Idag fick jag veta varför jag har så jävla ont som jag har. Min mirena sitter nämligen inte där den ska. Vart den sitter däremot, det vet vi inte. Så, efter en otroligt jobbig eftermiddag på gynakuten - både fysiskt men framförallt psykiskt - är jag helt slut och inne i någon form av chocktillstånd. Läkaren skrev en remiss till röntgen (om det var till magnetröntgen eller datortomografi det minns jag inte) som förhoppningsvis kan tala om vart fan den har tagit vägen. Denna "sällsynta" biverkning drabbar 1-10 av 1000. 

"Perforation. Mirena may go through (perforate) the uterine wall. If your uterus is perforated. Mirena may no longer prevent pregnancy. It may move outside the uterus and can cause scarring, infection or damage to other organs. Surgery may be needed to have Mirena removed. The risk of perforation is increased in breastfeeding women."

http://www.drugdangers.com/mirena/organ-perforation.htm

Det här känns INTE bra. Fan vad ledsen jag blir.


Igår var det en stor dag, även om den började med bajs!

Jag vaknar med känslan av en tyngd på mitt huvud. Odören nådde mitt luktsinne  strax därpå. Jag öppnar mina ögon och ser ingenting. Kian sitter nämligen gränsle över mitt huvud med en bajsblöja from hell. Det var ju bara att resa sig upp och ta itu med bajsblöjan. Jag är otroligt glad över att min kära mor fanns tillhands i detta bruna kaos. Man prioriterar ju alltid sitt barn först så kletet i min panna fick snällt vänta kvar.. Och torka in.. "Usch mamma!" Har den lille hottentotten mage att kläcka ur sig och det faktum att allting alltid är förälderns fel, det kvarstår! 


"The big news" kommer ikväll, håll utkik!



Utan humor överlever man inte

Det känns väldigt tragiskt det här. Inte ens 25 år fyllda men behöver äta mer mediciner än Gunhild 97 år på vårdhemmet, i slutskedet.... Det här är mina morgon mediciner. "God" morgon!




Min titthålsoperation

Ush och fy och blä.. och aj...

Låt mig sammanfatta operationsdagens "happy moments".

Vad jag visste från början var; att jag skulle göra en Laparoskopi för att titta efter endometrios (förkortar till endo) härdar och om man fann sådana så skulle det tas bort för att förhoppningsvis minska smärtor osv, samt sätta in en hormonspiral med syftet att hjälpa mig med mina svåra endo smärtor. Diagnosen har jag ju redan, eller? 

För en vecka sen träffade jag ett helt team inför op. i onsdags, minst tre gånger gick vi igenom min medicinlista vid olika tillfällen (notera detta). Jag hade hämtat ut min mirena spiral sen ett bra tag tillbaka (förklarar i nästa stycke) och hunnit fundera både en och två gånger. Mitt slutbeslut var ett starkt nej pga alla biverkningar och själva ingreppet, trots att det skulle ske under narkos. Detta tog jag upp med "teamet" inför op. men blev övertalad att den minsann kunde göra underverk för mig och mina endo smärtor. Just den meningen - tanken på att bli smärtlindrad, kanske tom smärtfri vägde tyngre än allt annat. Så efter mycket velande från min sida gick jag tillslut med på att sätta in den. 

Tillbaka till mirena. Det här började egentligen för länge sen! Faktiskt när Kian var ett embryo. Då var jag med om ett sexuellt övergrepp av en gynekolog, i en gynstol. Därefter har jag utvecklat min skräck för detta. Jag undvek efterkontrollen efter förlossningen, jag gjorde den inte alls om jag ska vara ärlig. Efter många om och men letade jag upp en gynekolog, en specialist för att vara exakt och bokade ett besök hos denne. Det ena ledde till det andra och sedan var diagnosen endometrios inte långt borta när hela symptom listan var avbockad. Då återstod behandling! Jag fick börja med primolut men det fungerade inte så då fick jag provera som sedan ökats till dagens dos 30mg/d. Det är typ "bas" medicinen. Smärtrelaterat så har NSAID preparat varit helt uteslutet för min del (jag får inte äta det) tyvärr, det brukar ge gott resultat. Citodon har fungerat jättebra. Utan dom så har jag legat (och stått, när nöden kräver som mamma) förvriden i diverse olika fosterställningar. Nu har jag även cymbalta och saroten. Men målet är ju att bli så smärtfri som möjligt så min gynekolog skickade en remiss för denna Laparoskopi, där man isåfall skulle ha kunnat ta bort det som hittats. 

Tillbaka till avdelningen onsdag morgon: Lite över 10 kommer en av sköterskorna in till mig och säger att "nu är det dags". Jag bytte om till den fruktansvärda patientoutfiten och fick svälja tre stora (läs: enorma) tabletter långtidsverkande smärtstillande, har jag för mig. Strax därpå får jag en tens maskin kopplad på handleden mot illamående, sen kommer en av läkarna in till mig, presenterar sig och frågar hur jag mår varpå jag berättar att jag är fruktansvärt nervös över det här med spiralen (jag satt och skakade vid det här laget). Hon försökte lugna mig med ett "allt kommer att gå bra". 

En sköterska lämnade mig på op. avdelningen där en annan sköterska tog mig vidare. När hon öppnade dörrarna till operationssalen fick jag en chock. Det enda jag såg var en blänkande highteck gynekologstol och en väldigt massa gröna människor runt den. Jag tvärvände och gick åt andra hållet.. och bröt ihop... Såklart. 

Efter en stund kom en annan sköterska ut och som satte dropp och gav mig lugnande. Det kickade in ordentligt och jag kunde gå (åka) in i rummet efter att dom "monterat ner" stolen för mig så att den inte skulle vara så "gynekologig". Jag fick som två sovsäckar på vardera ben och en stor filt över detta så jag kände mig skyddad, och lugnare. På britsen väl inbäddad säger en annan sköterska att jag ska få "andas in lite vanlig luft genom masken och sen kommer..." 
Narkosen?

En massa sladdar och två ansikten var det jag såg sen, då var jag på uppvaket. Det gjorde ont i magen och jag fick morfin direkt, här var det inget knussel med medicin inte! 
- Jag måste kissa, får jag det? 
- Kan du gå? (storögd)
- Absolut! (allt för att undvika kateter)
- Ja dåså! Men du får absolut inte låsa dörren!
- Nej då.. (lullar in och kissar som aldrig förr)

Glass fick jag också! 2 st till och med. Klockan var runt två när jag rullades ner till avdelningen igen. Vila. Mer smärtstillande. Vila. Mina kompresser på magen blödde igenom ett par gånger så det blev några byten. När jag var hyffsat klar i huvudet kunde jag ta på mig mina kläder och dricka det godaste kaffet i hela mitt liv! 

Och när det var dags för hemgång kommer sköterskan med medicin...

- Jag har lite grejer här som du ska få med hem. (Två påsar och lite papper)
- ...Jag får inte äta NSAID preparat...
- Då tar vi genast bort den här. Och då ska du ha detta; 2 st alvedon var fj....
- Nej, det hjälper tyvärr inte på mig. Jag måste få något annat. 
- Mjaaa.. Jag vet inte.. Jag ska gå och höra med läkaren.
(En stund senare) 
- 3st OxyNorm får du med hem. Läkaren ringer imorgon!

Man tackar för sitt. Bäddar sängen och ringer efter pappa som kommer och hämtar mig. 

Nu 5 dagar efteråt (jag vet jag är så himla snabb och håller er så uppdaterade..) känns det knappt. Lite som träningsvärk. Mirenan däremot, aj, min uterus har värkar..

Jag är både glad och ledsen för att man inte hittade något. Ledsen för att jag nu inte vet vilket håll jag ska vända mig åt, kommer jag tas på allvar? Hur gör jag nu? Komme spiralen hjälpa? Mot endo? Glad givetvis för att slippa bränna bort härdar och sammanväxter. 




Picture


Text kommer.. 


Frihetspåförd? Med blöja och allt..

"Blöjan och den här (spypåse) och den där (hormonspiral) ska med upp till operation" 

Den meningen lät mindre lockande än andra. Det räckte gott och väl - för en livstid - med blöja under förlossningen! Att ta på en sån här mindre smickrande sak gör mig ödmjuk gentemot alla barn som inte vill byta blöja, jag förstår nu varför...

Här ligger jag på ett rum och inväntar min lapraskopi + insättning av mirena. Jag vet inte hur länge jag kommer att få vänta men jag önskar att det inte tar allt för lång tid. Kaffe och nikotintuggummin hade suttit perfekt, men... det blir inget med det. 
Låt mig berätta hur det ser ut... Bredvid mig ligger en stönandes otacksam flodhäst. Jag hör till kategorin väluppfostrade människor, det gör  inte hon. Jag fick lyckligtvis reda på att jag får gå och dricka kaffe utan mjölk (och utan henne). Mindre lyckligt att operationen kommer att äga rum kl 11.00. Ni har givetvis all förståelse för långdragna blogginlägg. Kombinationen barnledig och fri-tid känns väldigt långsam. Hur gjorde man förr? Vad gjorde jag då? Jag funderar vidare på det. Och jag ska INTE googla mer på lapraskopi, narkos, endometrios eller mirena. Det finns en hel del osmakliga videos på youtube, jag har sett dom.. ett par gånger.. 


Så himla nervös!

När jag fick höra att jag kunde "passa på" att sätta in en hormonspiral när jag ändå är sövd (gynskräck) tyckte jag att det lät som en jättebra idé. Jag känner inte riktigt så nu, ett par dagar innan operationen och insättningen. Jag förstår inte varför jag helt plötsligt tycker att detta är jätteobehagligt, "jag är ju ändå sövd och märker ingenting". Ja, just det och allra helst hade jag velat slippa alltihop, bara tanken på vad dom kommer göra med mig - och mitt underliv när jag INTE kan se/kontrollera vad som sker gör mig livrädd. 

En massa tankar flyger runt i mitt huvud. Vilka kommer att vara med i rummet? Kommer alla dessa att deltaga och titta på när spiralen sätts in? Vad kommer dom att tänka? Kommer dom söva mig i gynekologstolen eller slevar dom upp mina tunga slappa blekvita ben där sen? Tänk om jag fiser dom i ansiktet? Kommer dom skratta åt mig, hur jag ser ut? Vad kommer dom att hitta under Laparoskopin? Ingenting? Vad är det för fel på mig då? Massor av härdar, sammanväxer och cystor? Hur ont kommer jag att ha efteråt? Och framför allt, är dessa tankar normala? 

Jag vill inte. Samtidigt som jag är fruktansvärt tacksam över den vård jag får. Kan jag få sitta på en stol bredvid och titta på? Höra vad som sägs? Se vad som händer och hur dom gör?

Kommer allt att gå åt helvete, som min vanliga otur?




Tidigare inlägg
RSS 2.0

They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.