Liten Göteborgare

Denna lilla tokstolle! 


Igår var vi på lekstan med favoriterna. Barnen som vanligtvis inte alls har tid med att sitta still åt helt plötsligt två portioner var. Och glass på det! Det har hänt, aldrig? En mycket trevlig dag! 

Kian vägrar klippa färdigt håret (se bilden med pannkakorna). Hans pedagogiska mormor klippte av hälften när jag inte var hemma.

Jag: "Men vad har ni gjort!?!" 
Hans mormor: "Ja.. Han ville inte mer."
Kian: (Flinar)

Sen dess har jag försökt med allt! Pedagogiska youtubefilmer från frisörsalonger, tittat när Alex-hittar-hobbyn-killen fixar håret, jag har fått nypa honom i topparna för att bevisa en obefintlig känsel, demonstrativt klippt av mig själv tussar, erbjudit honom en sax för egenklipp, en rakapparat, besök hos frisören för närstudier... Vad som helst hade varit bättre! Det finns få saker i mitt liv som stör mig så mycket som när något är ofärdigt, halvklart, inte avslutat, you name it. Ungen vägrar! 

Så, med håret på ända åkte vi till Göteborgs PK-pallats, Stadsbiblioteket och lånade böcker. Efteråt lovade vi Kian att titta på den nakna statyn - fnissa åt snoppen barnsliga som vi är - och Götaplatsens vackra belysning som hans morfar konstruerat. Det var dock inte tillräckligt mörkt för att få till wow känslan tyvärr. Men den som vandrat bredvid poseidon på kvällen vet vad jag menar. Fantastiskt fint! 



Superhjältar behöver också bada

Kian är inne i en utklädningsmani. Oftast involverar detta mormors badrocksskärp, en sjal (mantel) smörknivar i trä, glasögon, vantar och en balaklava. På så vis blir han en ninja/superhjälte. Jag köpte därför hem lite mantlar, masker och en spidermandräkt för att utöka rollspelsutbudet. Nu må ni tro att han är lycklig. 

Varje år får Kian ett infall av total badvägran. Det enda som funkar under dessa perioder är badbomber. Vi har haft dessa från apoteket som färgar vattnet i olika färger. Dom kostar dock en del så för ekonomin och hygienens skull bestämde vi oss för att göra egna badbomber. Det var uppskattat! Våra blev blåa med cocosolja. Kian tyckte inte att det räckte med en i badkaret så han pluppade i fem. Resultatet blev en lukt av bikarbonat i håret. Därför satsar vi på doftämnen i nästa tillverkning..



Detta barn, detta älskade tokiga barn.

Kian är som en duracellkanin. Han är högt och lågt dygnet runt, sover sällan mer än 8 timmar (totalt) och är aldrig tyst eller stilla. Ens när han sover. För en mindre aktiv själ tar detta minst sagt på krafterna. Så till den grad att omgivningen måste tro att jag ljuger. Samtidigt som jag går in i väggen hundra gånger om dagen när den energin jag inte har går back så facineras jag hans outtömmliga energi. Han är helt jävla fantastisk!


Vi har ju varit lediga sen innan Lucia. Först nu har kräksjukan på förskolan gett med sig. Bara därför blev Kian genomförkyld i måndags och jag häromdagen. Vi missade därför Mejas fina 1års kalas idag, så himla tråkigt. Men vi försöker att inte smitta ner våran omgivning.

Vi hänger en hel del hos mormor och har byggt på den allmänna kojan i skogen här bredvid. Hera (familjens shitbull) hjälpte till också. Dock förstod hon inte riktigt det här med att tillföra någonting, hon drog pinnarna bort från kojan istället. 

På hemvägen såg vi en stor hare.
Kian: Titta mamma, en räääääääv!!
Jag: Jag såg! Fast jag är ganska säker på att det var en hare.
Kian: Nej det var en räv!
Jag: Men den var grå älskling, inte orange.
Kian: Då var det en VARG!



Kommentarer om vädret är överflödiga..

Vi tog oss iallafall ut i den snöstorm som var, vilken dag det nu var, för att åka till lekstan med mormor. Kian har tjatat hål i huvudet på mig sedan vi var där sist. Måttligt frusna fick vi också handlat och fyndat mattor till hemmet. 


Idag trotsade vi kylan tillsammans med morfar för att hämta ut ett paket, leka lite utomhus och handla middagsmat innan vi gav upp och gick hem till mormor. 

Tanken var ju att vi idag skulle packat ner julen här hemma. Men timmarna bara försvann och när lilleman hade badat så fann vi det trevligare och nödvändigare att läsa sagor istället. 

Kanske hinner vi det imorgon? Eller så kan det kanske stå kvar till nästa jul?



Årets första dag

Den blev väldigt bra den här dagen. Vi tog ungarna till lekstan! Det kan väl dock aldrig gå fel. Synd bara att Jennie och barnen inte kunde komma idag. Vi måste försöka få till våra träffar oftare, det blir ju alltid så fantastiskt trevligt när vi väl lyckas samla allihop på samma plats, samma tid. Det är fan en bedrift. Och jag har bara en unge..


Den ungen dock, kan räknas som tre. Han har haft så roligt idag att han inte ens hade tid för en glass. Tre bitar av en morotskaka hade han tid med innan det var dags att springa vidare. 

Som avslut lurade jag fem ungar och tre vuxna till fel hållplats där vi snällt stod och väntade tills bussen inte kom... Förlåt! 



Existentiella frågor

Kian har alltid varit väldigt djup och frågvis. Trots hans energiska, vimsiga yttre så finns där en väldigt känslig och klok kille. Kian kontrar alltid med ett "varför?". 


Vi har för längesen gått igenom det här med hur barn blir till och hur dom kommer ut. Döden har också varit på tal men mest av nyfikenhet, inte av oro. Ni vet den där oron som brukar komma som en käftsmäll när man är barn. Jag minns min egna skräckupplevelse av ångest när insikten om att vi alla kommer att dö slog mig. Denna ångestladdade upptäckt gjorde Kian ikväll. Hur tröstar man ett barn som skriker "jag vill inte döööööööö", "jag vill inte bli gammaaaaal" osv? Det är inte så lätt. För att släta över - som vissa föräldrar säkert gör - och svara att "det kommer du aldrig göra" vore taskigt. Att baka in en lögn om odödlighet för att slippa hantera rädsla och ångest hos sitt barn vore inget annat än absurt och olämligt. 

Därför har vi haft ett långt samtal ikväll. Med många tårar. Men på något sätt så känns det bättre att den här bomben kom nu. För är det något ämne som jag tänkt skulle bli jobbigt så vore det just samtalet om döden. Kanske för att det gör så förbaskat ont att förlora någon. 





"Titta mamma jag har tyyyfis"

Kian snappar upp allt. Det gör alla barn. Men mitt barn lyckas återplacera det han har snappat upp i dom mest oväntade - mindre passande- situationer. 


Kian på Apoteket vill alltid sminka sig. Det har mormor lärt honom att den hyllan är fantastisk rolig att använda när mamma inte ser. Ungen brukar se ut som en solariesolad Barbie när dom är klara. Sist var vi själva jag och han, varpå han var utan uppsyn i 20 sekunder och kommer tillbaka med rouge i hela ansiktet, en ton som definitivt inte smälte i än i hans ansikte, och ropar "Titta mamma!! Jag har tyyyyfis" 

Kian på Ica är alltid väldigt observant. Farligt observant. In kommer en stackars kille med acne värre än mig. Detta noterar 4:aåringen direkt och söker desperat min blick och lite mindre smidigt än han hade tänkt sig frågar han med ett ytterst beskrivande kroppsspråk varför killen är så prickig i ansiktet. Jag svarar att han har så som mamma har. Kian funderar en stund och återkommer lite högljuddare med nästa fråga - Har han mässlingen?

Ridå



Lika barn leker bäst

Ibland fungerar inte centreringen på appen har jag märkt, petig som jag är så stör det mig otroligt mycket. Nåväl. 


Min son har alltid undrat hur det ser ut inne i en kyrka, därför tänkte jag idag att vi skulle passa på att besöka en. När tanken slog mig, att pojken är döpt men aldrig har besökt en kyrka, då kände jag att det skulle vara kul med en första gång. Dock inte av religösa skäl. Barnen kikade runt och petade i sanden vid jesuskrubban, dom ville gärna spela piano också men där fick vi runda av innan kyrkan föll samman och fortsätta vidare. 

Nästa station var biblioteket. Som också är en av mina favoritställen vad gäller baciller. Men, barnen älskar lekhörnan och vi alla älskar ju böcker. Det finns en utklädningslåda som är mycket populär. Kusinerna Lagerström överlevde en mindre närstrid när det kom till vem som skulle ha på sig vad. Det finns barn och det finns barn och sen har vi dessa två...

Kian har verkligen lyckats anamma "jag är döden" karaktären i Yrrol & Daniella i sin tur har verkligen fått till proportionerna! 



ÖNH here we come

Jesus cristus vilken dag!
Vi började våran kl 08.00 imorse, vid 09.00 hade jag redan gett upp. K har varit ett smärre monster idag. Alla som har eller har haft explosiva treåringar vet vad jag menar. Frontalkrockarnas tid...

Hur som helst så har jag haft fullt upp med tvätt och storhandling. Min kropp blir så öm efter sånna - för alla andra vardagliga företeelser - fysiska moment.  Nu sover iallafall Nessie i nybäddad säng och jag själv ligger i badet efter en kroppssanerande hårborttagningsdusch. För att använda lite "extra vagansa" ord. Det finns ju få grejer som slår känslan stt krypa ner - nytvagad - i en nybäddad säng, i ett nystädat hem! 

Imorgon skall lilleman till ÖNH för återbesök. Han har ju vätska i bägge mellanöronen och måste ev. sätta in rör för detta då hans hörsel är såpass påverkad. 

Själv har jag pådragit mig vad som förmodligen är en "spottsten" i spottkörteln under tungan. Det för förbaskat ont får jag säga och jag känner mig i allmänhet väldigt, väldigt, väääldigt trött på sjukdomar efter 7veckor med djävulsvirus. 
Nåväl, de é en dá i mon'å!

"Definition: Vätska i mellanörat.

 

Orsaker: Svullnad av örontrumpetens slemhinna med upphävd eller förhindrad ventilation av och i mellanörat.. Vanligt tillstånd i samband med ÖLI och efter mediaotit. ”Bakåtsniffare.” Stor adenoid (yngre individ). Epifarynxtumör (äldre individ).

 

Symtom: Hos vuxna hörselnedsättning, lockkänsla. Hos barn är det ofta omgivningen som märker hörselnedsättningen. Bubblande och knastrande i örat.

 

Status: Retraherad, ibland kärlinjicerad, trumhinna (ibland normalställd men aldrig buktande), vätska i mellanörat (från seg till lättflytande som vatten) och hörselnedsättning. Grå, ogenomskinlig trumhinna, ibland gul (”bärnstensgul”)."


 

Lille Borris i sin nya tröja som hans underbara mormor har stickat åt honom.




Frontalkrockarnas tid..

"2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen." Källa: psykologiguiden.se 

Låt mig dela med mig av en fjärdedelsminut hemma hos oss.

Kian: Jag är dum! (Snyft)
Jag: Nejdå, du är inte alls dum! (Lugnande)
K: Jo-o! Jag är dum!! (Arg)
Jag: Okej okej, du är dum! (Lugnande)
K: (bryter ihop och vrålar): NÄÄÄÄ-EEE!! JAG ÄR INTE DUUUUUM!!!! 

But wait, what?
När utvecklas logiken?
Är det psykiskt möjligt att överleva tills dess? 
Finns det studier på det? 

Detta är för övrigt det jag såg när jag låste upp telefonen..




Kvällsmat på Netto

Javisst, igårkväll stack jag och Kian iväg och handlade innan tröttheten slog över. Väl inne på Netto tvingade jag Kian att sitta i barnvagnen, för att undvika rivna hyllor, arga tanter och försvunna barn (och varor..). Vet ni vad vi hittade? Dinosaurie pasta! Självklart ska den lilla arkeologen äta triceratops till lunch! Kian var så faschinerad och höll paketet så fint genom hela affären. Trodde jag...

När vi går till kassan säger han.
- den var inte go den!
Va? 
Jag tittar ner och ser att ungen gnagt upp pastapaketet som en annan kanin och tagit en väl utvald dinosaurie till smakprov. Alltså, det här barnet. Ja, jag skrattade så högt att alla trodde den konstiga lilla kaninens mamma fått en psykos. 

Men alltså, vilken gnagare!!




Där låg jag i lugnan ro.

Jag låg så gött i badet och värmde mina ömma muskler efter en hel dags städande och tvättande när jag upptäcker att klockan var väldigt mycket mer än jag trodde. Kastade mig ur efter en snabbare tvagning, tvättade håret och slet på mig kläder. Så blev det så där stressigt iallafall. Fastän jag försöker lära mig att sluta stressa. Nu går jag (ren om än något ruffsig i håret) och hämtar min Kian. Vagnen är packad för äventyr!




Min lilla hottentott

Idag när vi hade vaknat till liv sket vi i allt och drog ut. Detta är något som sliter mig i tusen bitar rent psykiskt då jag avskyr när hemmet är stökigt och i oordning. Men, jag får ta det imorgon istället. Vi cyklade, eller ja, Kian cyklade och jag haltade efter så fort jag kunde, till lekparken. Efter det blev det en sväng till affären för att sen gå hem och göra blåa pannkakor. Mums! 

Hela eftermiddagen har vi spenderat på gården med alla grannbarnen. Vi har ett ordentligt gäng här nu och det är ju så kul för oss alla! Bäst av allt är nog deras glädje när dom badar i poolen. 

Kian har precis somnat som en stock här brevid. Efter att ha badat och gått in i väggen. Ordagrant! Han har nog en duktig bula i pannan imorgon. Lagom till förskolan och anmälan av barnaga ;) 





Han är ju ärlig iallafall.. Hahaha

Jag: Har mamma någon rumpa?
Kian: Näe
J: Jo det har jag väl?
Kian: Mamma har en STOR rumpa!

Well thank you my d(evil)ear! 
Önskar den vore lika fast som den var stor ;)


Sommar och sol

Och glada barn! Det finns dagar man njuter lite extra av. Och det är dom dagarna när vi träffar mina och Kian's vänner och hittar på spontana trevliga - barnvänliga saker. Det finns ju dom föräldrar som inte prioriterar sina barn, sånna människor ska inte ha barn enligt mig. De som sätter sig i lugnan ro och låter allmänheten se efter barnen som springer vind för våg och kastar sten på fåglar. Sånt får mig att fullständigt explodera. Nåväl. Vi ska iallafall ha en sån där trevlig dag idag minsann. Tjao




Sommarlov

- det är den delen av året då man tömmer närmaste lekplats på sand. Och tar med hem. 

Kian har precis fått sig ett kvällsbad. Han efterlämnade sig en mindre grusstig med riktning ner i avloppet. Det är alltid lika mysigt att krypa ner - rena - under täcket med Kian för att läsa böcker eller se på en film (observera, urvalet är inte stort, Gud nåde mig om jag föreslår en NY film). Vi har haft så trevliga dagar tillsammans med fina människor och fina barn. I förrgår var vi på Lekstan med C & c, vilket var mycket uppskattat hos barnen. Igår hade vi en heldag i Slottskogen, där Kian också för första gången fick sitta upp på en häst och rida. Om det var populärt! Herregud pojken log så kinderna värkte. Chelsea red som aldrig förr, men hon är ju ryttarinna redan, om än en ung sådan. Så himla duktig! Vi hälsade givetvis på hos alla djuren, barnens zoo och plikta. Med massor av glasspauser och kaffe till oss vuxna! 






Men vad är det för dag?

Vi har ju sommarlov! Och det får mig att tappa alla rutiner. Det är så mycket som behövs göras men som inte hinns med för att man har absolut ingenting att göra.. Hänger ni med? Nej, inte jag heller. Klockan är snart två och vi har fortfarande inte tagit på oss kläder. Men, dwt är väl såhär man får lov att göra när man är ledig? Absolut ingenting. 

*Host*

Tillbaka till verkligheten. Mitt bloggande har legat lite på is, jag vill ändra på det. Jag vill skriva om morgonen när Kian hällde bajs på mig och vägrade hjälpa mig, om hur klumpig Kian är som ramlar precis överallt och går in i precis allting, PRECIS som sin mamma.. Om hur arga tanten skällde på Kian som kröp. Om hur mamma skällde på den arga tanten..   Osv. Men jag antar att det kommer. Prio ett just nu är att klä på oss. 

Jag bjuder på en sommarbild




New in


Kian har ju vuxit ur nästan varenda plagg här hemma. Så, i det grå, kläder ska han få...


Mitt hjärta

Hur kan en så liten människa innehålla så mycket fint?




Färgglad som prideflaggan!

Idag blev det en sån där klassisk snurresprätt morgon. Ni (med barn) vet när man har ett regnställ hemma och ett på dagis? Fast det hemma har överdelen från det ena och underdelen från det andra? Ja, och så var det det här med skor. Som man glömde tömma ur sanden ur sist och nu gör dig väldigt medveten om detta. Pricken över i så har hall lampan gått sönder. Tänk er detta i totalt mörker, det är ju inte konstigt att man blir lite färgblind? Att Kian vill bestämma vad han ska ta på sig och hur han ska ta på sig när han inte alls har lärt sig det här med matchning och höger eller vänster, underlättade inte precis den här situationen. Han såg ut som en Pride flagga när vi var färdiga. Vid tvåochetthalvtårs ålder så har man insett att man får välja sina strider. Väl. 
Här tex, har Kian själv valt ut en blå paljetthatt. Någon jacka behöver man väl ändå inte? Nåväl. Hellre den här hatten än pepparkakshatten från Ullared som inte ser klok ut och dessutom är för liten. Han vill gärna ha hatt. Eller keps. Eller hjälm. 



Tidigare inlägg
RSS 2.0

They say memories are golden. Well, maybe that is true. I never wanted memories I only wanted you.

A million times I needed you, A million times I cried. If love alone could have saved you, You never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still. In my heart you hold a place No one could ever fill.

If tears could build a stairway, And heartache make a lane. I'd walk the path to heaven, And bring you home again.

Our family chain is broken, And nothing seems the same. But as God calls us one by one, The chain will link again.